Det finns fotografer som verkar i det tysta. Fotografer som inte framhäver sin egen person, utan istället synliggör samtidens levnadsvillkor, och sakligt låter motiven själva tala. Malmöfotografen Jean Hermanson var en av dem. Hans dokument över gårdagens välfärdsbygge blir aldrig neutralt registrerande eller formellt beskrivande. Poesin i bilderna och hans solidaritet med människorna framför kameran är alltid närvarande. Empatin känns genom tiden.