Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Film om arbetarskildraren Jean Hermanson inspirerar att föra hans arv vidare

Bild från Söderköpings gjuteri, troligen sent 60-tal.
Det finns fotografer som verkar i det tysta. Fotografer som inte framhäver sin egen person, utan istället synliggör samtidens levnadsvillkor, och sakligt låter motiven själva tala. Malmöfotografen Jean Hermanson var en av dem. Hans dokument över gårdagens välfärdsbygge blir aldrig neutralt registrerande eller formellt beskrivande. Poesin i bilderna och hans solidaritet med människorna framför kameran är alltid närvarande. Empatin känns genom tiden.
Arbetarna på verkstadsgolven riskerade bokstavligt talat sina liv för att kommande generationer skulle få de möjligheter och den drägliga tillvaro vi har idag. När jag nu betraktar Jean Hermansons smått ikoniska fotografi av gjutaren i Söderköping, som med bar överkropp poserar i den giftiga röken från smältugnarna, är det svårt att föreställa sig att det är en bild av ett Sverige endast några decennier bort. Miljön är skitig, bullrig, det är tungt och det är slitigt.
Men hantverkarna gestaltas inte som offer. Tvärtom utstrålar de en tydlig stolthet över vem de är och vad de gör. I den tidigare opublicerade serien där byggjobbare samtalar med den blivande statsministern Olof Palme, finns en sådan underliggande intensitet av samförstånd, att dagens politiska företrädare bleknar i jämförelse. Och strikt antikvariskt är det betryggande att dessa samhälleliga skeenden målmedvetet naglats fast på negativ. För vilka blir vi om vi låter vår historia tyna bort?
I filmen "Himlens mörkrum", som idag har urpremiär på Nordisk panorama i Malmö, porträtterar regissören Nils Petter Löfstedt fotografen Jean Hermanson. Ett porträtt om en fotograf som med respekt och socialt patos skildrade de som byggde ett land. I öppningsscenen presenteras han promenerande en disig vinterdag längs med Bergsgatan medan hans lågmälda stämma från en raspig högtalartelefon konstaterar: ”… man skulle kunna ha haft det fan så mycket trevligare, haft fan så mycket mer pengar … om man inte haft ett sådant jävla behov av att gestalta".
Ett krasst uttalande inte utan bitterhet. Men kanske framförallt ett uttryck för en egensinnig skaparkraft som inte får nonchaleras. För samtidigt som dokumentärfotografin ses som en angelägen och betydelsefull kulturgärning är det oftast nästintill omöjligt att finansiera sådana arbeten. Upphovsmannens passion förväntas kallt uppväga ekonomisk stabilitet. Därför blir det också symptomatiskt att Jean Hermanson – som numera erkänns som en av landets främsta dokumentärfotografer – härom året gick bort närmast ruinerad. Stundtals fanns det inte ens medel till kopieringspapper och framkallningskemi. Med den vetskapen är det ytterst beklämmande att han tvingades efterlämna så många arbeten som aldrig fick möjlighet att färdigställas.
Trots att Jean kanske mest är ihågkommen som stillbildsfotograf var det genom hans filmer jag först kom i kontakt med honom. I "Arbetets döttrar”, som han gjorde 1987 tillsammans med Torgny Schunnesson, porträtteras de förvärvsarbetande kvinnornas situation på Abba och Malmö Strumpfabrik. För mig som är uppväxt i ett arbetarhem i Landskrona finns filmen "Den sista båten", om Öresundsvarvets nedläggning, för alltid bevarad i mitt minne. Och vår samlade kunskap skulle te sig avsevärt mycket fattigare utan dessa distinkta tidsdokument.
Nils Petter Löfstedts film lyfter inte bara fram Hermansons enastående kulturgärning, den skapar också inspiration att föra hans förhållningssätt som fotograf vidare, för vardagens skeenden och strukturer måste ständigt skildras och omvärderas. Det är lika relevant nu som då.

Jean Hermanson

Född 1938 i småländska Norrahammar. Flyttade till Malmö på 1970-talet där han var verksam fram till sin bortgång 2012.
1968 gavs hans första bok "Byggnadsarbetare" ut. Tillsammans med författaren Folke Isaksson gjorde han sedan böckerna "Dom svarta" och "Nere på verkstadsgolvet". 1980 kom boken "Man får ingenting gratis", en berättelse om gjutare i ord och bild.
1982 debuterade han som filmare med "Kärlek & vilja" om Möllevångstorget i Malmö tillsammans med Torgny Schunnesson.
2005 tilldelades han Sydsvenskans kulturpris med motiveringen: "För bilder framkallade med en sådan poetisk hållbarhet att det som en gång var samtidsdokumentärt nu blir ett levande kulturarv."
Sedan 2014 förvaltas Jean Hermansons efterlämnade bildarkiv av Landskrona Foto.
"Himlens mörkrum" om Jean Hermanson har premiär idag, måndag, på Doc lounge i Malmö.
Gå till toppen