Kultur

Gangsterberättelse hade säkert varit bättre på bio

Leo Carmona och Cyril Hellman

BOKEN. Spelet är spelet. Forum.

Läsaren varnas, alternativt lockas in, på första sidan med orden ”ni kommer inte möta några plikttrogna moralpredikningar. Det är rått och autentiskt, för jag vill ge er chansen att dyka in i den samvetslösa kriminella hjärnan. För konstens skull”.
Leo ”Kinsesen” Carmona, som avtjänar ett livstidsstraff för anstiftan till mord, har tillsammans med journalisten Cyril Hellman, skrivit en skönlitterär berättelse baserad på sitt liv, från barndomens Chile till livet i Sverige och den fattiga Stockholmsförorten Jordbro, där den kriminella livsstilen frodades och snabbt blev både ett mål och ett medel. I "Spelet är spelet" lär sig huvudpersonen Carlos från unga år att jobba sig upp i den kriminella hierarkin, för att bli någon som andra respekterar. Han träffar så småningom flickvännen Annika som han lovar att byta livsstil så fort han dragit in så mycket pengar som behövs för att sedan kunna leva lagligt. Det går så klart åt skogen, gång på gång.
Visst är det kittlande med inifrånberättelser från gangstervärlden, med dess självsnickrade moral och uppförandekoder. Hierarkin är knivskarp och respekt och lojalitet är honnörsord. Inblicken i denna värld är intressant, men om ”Spelet är spelet” tillför konsten något av djupare värde är tveksamt. Tempot är snabbt, men den litterära upplevelsen reduceras redan efter de första 50 sidorna till en gäspning. Och ja, det slangtunga språket är både rått och känns autentiskt, men riskerar att ibland bli obegripligt utan lexikon. Men än värre är att Carlos liv och leverne med intriger i 90-talets gangster-Stockholm också blir tjatigt. Förmodligen har ”Spelet är spelet” bättre förutsättningar att fånga intresset som film än som bok.
Gå till toppen