Kultur

Luckrar upp den lyckliga familjen

I ett poetiskt samtal luckrar Johanna Frid och Gordana Spasic upp den lyckliga familjen. Jenny Högström läser en bok som rymmer allt.

Bild: Jennifer Sameland

Johanna Frid och Gordana Spasic.

Familieepos. Ellerströms.
När jag tänker på fenomenet familj är det som att det alltid tillkommer något. Jag tänker kärnfamilj, familjeliv, familjepizza, familjehögtid. Jag tänker family values och en konservativ kosmologi där allting kretsar runt familjen som enhet, snarare än andra typer av gemenskaper.
Men den eller de familjer som framträder i den dynamiska duon Johanna Frid och Gordana Spasics gemensamma diktdebut "Familieepos" lever inte alls upp till dessa förväntningar. De är snarare dysfunktionella, fragmentariska, plågade. Och den hjältedikt som ordet "epos" betecknar finner här sin motsats: en pratig, svartsynt, lekfull, ohövisk och framför allt antiheroisk och antihierarkisk dikt utan idylliska inslag. Detta slås fast redan på första boksidan när barndomen associeras med John Donne-citatet "to hell and back" (sedermera framgångsrikt samplat av Louise Bourgeois). Och fortsätter i de två (eller kanske flera) diktjagen, som chattar ömsom på svenska ömsom på danska, och deras "vidnesbyrd" om missbrukande och/eller misslyckade föräldrar, misskötta husdjur samt svekfulla vänner och älskare.
I min mormors gamla latinlexikon som alltid säger sanningen, betecknar ordet "familia" inte bara "hushåll" eller "alla under ngns tak lefvande personer" utan även "slafskara", då det är besläktat med "famulus", som i sin tur betyder "slaf, slavinna eller tjenstehjon". För är inte alla i en familj i någon mån varandras slavar? Utlämnade åt varandra på gott och på ont hänger man ihop (mer eller mindre löst) i en på förhand given rollfördelning som långt ifrån alla klarar av att leva upp till.
Eller som poeterna skriver: "det är helt slumpmässigt / vilka man är satt att älska".
I en passus i diktsamlingen "Pappa mamma barn" liknar Jonas Rasmussen föräldraskapet vid ett trauma. Detsamma skulle kunna sägas om barndomen, som trots allt är våra poeters utgångspunkt. Rollen som förälder intas aldrig annat än när rollerna luckras upp: "när mamma gråter som ett barn / gråter jag som ett barn".
För "Familieepos" är en bok som jobbar just med motsättningar och en därpå följande uppluckring. Mot ett sobert bokomslag i mattsvart med förgyllda versaler står dikten själv, en textchatt i gemener, som med sina pratiga associationer och språng drar in läsaren i texten och gör att man vill kommentera som på vilka sociala medier som helst. Diktjagen griper in i varandras berättelser och språk så att man till slut inte vet säkert vad som är vad, vem som är vem. I dikter befolkade av krigets killar, kuken, mamma i morgonrock eller fyllecell, samplas och citeras vitt skilda storheter som Henrik Möller, Magdalena Graaf, Miley Cyrus, Inger Christensen och Bibeln. En vits, ett bevingat ord, en slogan eller sång – "Familieepos" rymmer så mycket.
Också en stor, stor sorg som har med familjen att göra. Om den trygghet den kan vara men inte alltid är. Om att vara en Sån Som Klarar Sig – eller kanske inte.
"Jag tror starkt på att släppa taget om något, och därigenom bli sin egen mor, sin egen far, sin egna lilla flicka" skriver Frid och Spasic i Svensk Bokhandels debutantporträtt.
Det är en ovanligt medryckande, rolig och sorglig diktsamling som än en gång visar hur oumbärligt lundaförlaget Ellerströms har blivit i Sverige, med sin utgivning av samtida lyrik.
Gå till toppen