Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Peter Fällmar Andersson: Halmdockan. Svensk slöjd ingen kommer att sörja.

Dan Korn, född i Mölnlycke men bosatt i Manchester, är författare och rabbin.Bild: Jonas HeimanPH&D
I en ljus framtid bör halmdockan få en egen monter på Skansen. För att påminna om en utdöd, men inte sörjd, svensk företeelse. Kanske med skylten: "Halmdocka. Retorisk fantasifigur för den stridslystne. Fick ett kraftigt uppsving under 2010-talets svårt förvirrade kulturarvsdebatt".
Den stackare som en gång tvingas skriva historien om denna halmdockornas tid kan komma att behöva läsa Dan Korns "Kalle Anka på kräftskiva – berättelser från landet utan kultur" (Timbro). Boken, utgiven i detta september 2017, är 446 sidor anekdotiskt filosoferande kring det svenska kulturarvet och drömmen om en väluppfostrad nationalism.
Och Korns berättelse vilar helt på detta tidstypiska grepp: att först förvränga meningsmotståndares åsikter för att sedan gå till attack mot hjärnspöket. Korns halmdocka är en av de mer populära just nu: föreställningen om att det i samtidens Sverige skulle finnas en armé av svenska politiker, journalister, författare, opinionsbildare och kulturarbetare som verkar inom en svensk kultur de själva inte tror existerar.
Halmdockan dyker upp med jämna mellanrum över de 446 sidorna, oftast i en bisats med en svepande utsaga som "talet om att inte svensk kultur existerar", men vi får också konkreta exempel på hur halmdockan slöjdas.
Dan Korn berättar raljant om hur många av Sveriges beslutsfattare i oktober 2015 möttes – inbjudna av statsminister Löfven – för att diskutera hur man kunde förbättra nyanländas etablering. Så citerar Korn vad Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten för Forum för levande historia, sade på detta möte: "Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta".
Det här är en sanning som Dan Korn och andra av hans meningsfränder hade och har det jobbigt med. Därför väljer han att steg för steg läsa meningen allt mer selektivt, att stirra allt mer stint på delarna istället för helheten. Först skriver han: "I sak har Lomfors nästan rätt", men bara någon halv sida senare är den fullständiga meningen förträngd. Korn ifrågasätter hur spridd en sådan föreställning är, men nöjer sig inte där. Plötsligt påstår han nu att Lomfors har sagt att det inte finns en "inhemsk svensk kultur", hon har rentav ägnat sig åt ett "förnekande" av svensk kultur.
Vilket ju alla som läst den fullständiga meningen vet att hon inte har gjort. Vad Ingrid Lomfors och andra säger är att svensk kultur över tid är föränderlig och under inflytande. Vilket är så uppenbart att det också är vad Korn återkommande skriver. Men det hindrar honom alltså inte från att skriva sin bok utifrån ett fantasifoster (för att förvirra ytterligare påstår han därtill att det är Ingrid Lomfors som slöjdat halmdockor).
Dan Korns övergripande ärende är att argumentera för en "lågmäld nationalism". Något han gör genom att upphöja bland andra moderaten Hanif Bali (som senast Twitterjämförde polisingripanden mot afghanska flyktingar med ingripanden mot nazister) till ett sanningsvittne när det gäller att definiera svensk kultur. Ja, lågmälde herr Bali.
"Kalle Anka på kräftskiva" är den förment akademiska bokversionen av en nattlig Facebookuppdatering som rasar över att det har blivit förbjudet att sjunga nationalsången i Folktandvårdens väntrum.
Har det?
Nä.
Men man blir ju förbannad.
Gå till toppen