Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mattias Oscarsson: Lajbans med Laibach

Bild: Nordisk Panorama
Går det att prata med Nordkorea? "Varför inte?", sa Donald Trump häromdagen, varpå ordkriget med Kim Jong-Un trappades upp med gallsprängda invektiv från båda sidor: "galen!", "senil och rubbad!", "skällande hund!"
För den som lider av megalomani är det säkert en ganska bekväm samtalston, men det finns så klart mer konstruktiva sätt att snacka.
En som verkligen har försökt etablera en dialog med det stängda landet är den norske konstnären Morten Traavik som i åratal har jobbat med kulturutbyten, och bland annat arrangerat en turné i Norge med drillade nordkoreanska dragspelare med Grieg och A-ha:s "Take on me" på programmet (deras version av den senare låten blev en viral succé på Youtube). När han lyckades övertala den norska armén att i ett konstprojekt samarbeta med nordkoreanska experter på propagandaspektakel väckte det inte oväntat rabalder på hemmaplan. Traaviks svar på kritiken är att inga andra kommunikationsförsök har flyttat på positionerna en centimeter.
Traaviks största stund kom 2015 då han organiserade den första rockkonserten med ett band från väst i Pyongyang, Nordkoreas huvudstad. På scen stod det slovenska syntbandet Laibach, vilket gjorde evenemanget till ett skruvat ironiskt spektakel med så många metalager att det framkallar en viss yrsel, och allting skildras i den underhållande dokumentären "Liberation day", i regi av Traavik själv, som ingår i den nordiska tävlingen på Nordisk Panorama i Malmö som avgörs ikväll.
Läs mer: Laibach skriver historia i Nordkorea
Kontroversiella Laibach har sedan 80-talet lekt med totalitära ideologiers ikonografi och propaganda, och blandat kitschiga "Sound of music"-covers med stöveltramp och flaggviftande. Ursprungligen var udden riktad mot den kommunistiska regimen i Jugoslavien, och som den slovenske filosofgurun Slavoj Zizek påpekar i filmen slungade Laibach tillbaka regimens budskap "i sin sanna och nakna form". Efter Jugoslaviens sammanbrott har bandet fortsatt, men saknat en tydlig måltavla för sitt budskap – och chansen att uppträda i en av världens värsta diktaturer var givetvis jackpot. Det tragikomiska var att representanterna från Nordkorea identifierade bandets estetik och framtoning som passande för den inhemska publiken, även om slovenerna ombads att plocka bort några projektioner av nakna statyer och tyska järnkors från scenshowen.
Filmteamet var mestadels begränsat till konsertlokalen, men de komiska kulturkrockarna mellan Laibach och kadern av överrockar satta att bevaka varje sekund av repetitionerna är nog så talande – en krock mellan västerländsk individualism och en stundom väldigt ineffektiv nordkoreansk kollektivism.
Konserten blev till slut av, inför en artigt applåderande publik ."Ett litet steg för Laibach, men ett stort steg för mänskligheten", sa Laibachmedlemmen Ivan Novak efteråt, och prisade gravallvarligt Nordkorea som ett "paradis", med tillägget "... där alla är hjärntvättade". Som alltid med Laibach ska ingenting tas bokstavligt.
Frågan är om några nordkoreaner kunde dechiffrera bandets subversiva ironier, eller om de nu lever i villfarelsen att Laibach är typiska representanter för västerländsk populärmusik. I deras ände är väl värdet av detta kulturutbyte aningen begränsat.
Men för oss är det desto större: dokumentärer filmade i Nordkorea är sällsynta, och "Liberation day" är en oavbrutet fascinerande inblick i en främmande mentalitet, med några fina gliringar mot vårt eget behov av masspyskos då Traavik växelklipper mellan kommunistparader och västerländska popkonserter.
Några månader efter Laibachs framträdande inledde Sydkorea ett massivt propagandakrig i den demilitariserade zonen. Högtalare bombarderade dygnet runt nordkoreanerna med glättig koreansk pop, K-Pop.
Ett tilltag helt i slovenernas smak.
Läs mer: Laibach till Malmö i höst
Gå till toppen