Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: Bildning leder till en vidgad värld

Bild: Jenny Rydqvist
Våren 1908 tryckte det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Fram en artikel med rubriken ”Bröd och bildning”. Den var skriven av en av arbetarrörelsens framtidsmän, Rickard Sandler, och tog avstamp i antiken: ”I kejsartidens Rom samlades armodets och eländets barn under ropet ’panem et circenses', d.v.s. ’bröd och skådespel’! Då massorna nu går till storms mot klassamhället står det skrivet på deras röda fanor ’bröd och bildning.”
För den tidens unga socialdemokrater var bildning inte bara ett medel i kampen för frihet, demokrati och värdighet. Bildningen var också sitt eget ändamål.
Vad skulle det stå på de kämpande medelklassmassornas fanor i dag? ”Tacos och Let’s Dance”?
Den något förutsägbara kultursidesarrogans jag just gav uttryck åt hade sin motsvarighet också på Sandlers tid. Bildningsidealisterna i arbetarrörelsen var hämningslöst elitistiska. Det var den kanoniserade borgerliga bildningstraditionen arbetarklassen skulle erövra, de upphöjda andarna, de stora författarna: Goethe, Schiller, Tolstoj, Selma Lagerlöf, Strindberg. Fienden var den samtida underhållningskulturen.
Den socialdemokratiska pressen gick under det tidiga 1900-talet oupphörligt till storms mot rövarromaner, sensationsjournalistik och dansbanor. Folkparkerna var i bildningsivrarnas ögon infernon av ”fylleri, slagsmål, skrål och vilddjurstjut”.
Dansbaneelände då. Dokusåpaelände hundra år senare. Skillnaden är kanske att på den tiden var folkfostrarnas självförtroende utan gräns. Hierarkierna var tydliga och självklara. Det fanns en bildningstrappa och det var allas skyldighet att sträva uppåt, mot ljuset.
Sandler hade inte någon arbetarbakgrund. Han var son till en folkhögskolelärare, undervisade själv på Brunnsvik och Hola folkhögskola, tog en licentiatexamen i kulturgeografi, fick en rad ministerposter och kopplade av genom att översätta ”Kapitalet”, komponera klassisk musik och lösa matematiska problem.
Lätt för honom att vurma för bildning och kultur, kan man tycka.
Låt mig då lyfta fram en annan bildningsidealist från arbetarrörelsens kampår: Karl Johan Gabrielsson. Han föddes 1861, pappan var rallare, mamman dog tidigt. Karl Johan och hans syskon ackorderades ut. Som tolvåring fick han börja arbeta. Han blev grovarbetare. Engagerade sig i nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Lärde sig på egen hand tre främmande språk. Läste de stora klassikerna. Var verksam som poet och journalist. Dog i lungsot 1901. Då hade han fyra år tidigare, 1897, givit ut broschyren ”Mera ljus: några ord till arbetarklassen om själfundervisning”. Frihet och ljus. Det är vad han drömmer om, för de föraktades räkning. Och vägen dit går över bildningen. Läs de stora författarna. Lär dig språk så att du kan läsa dem i original!
Gabrielsson medger att det kan tyckas svårt att hitta kraft för läsning och studier efter en lång dag av hårt kroppsarbete. Men tänk då på hur en ”kunskapstörstande träl” hade det på medeltiden? Vad skulle han säga om han fick tillfälle att jämföra sin tid med ”vår tid, då kunskaper bokstafligen strös ut för alla vindar, och då äfven den fattigaste kan läsa”?
Och vad skulle Karl Johan Gabrielsson själv tycka om en tid då all världens kunskaper och kulturupplevelser finns tillgängliga bara några knapptryck bort, men man ändå betraktar förmågan att dechiffrera göteborgsvitsar i en tv-bur som det optimala måttet på mänsklig bildning?
Bildning ryms inte i en bur. Bildning är frihetslängtan, en strävan efter fortgående förändring, en manifestation av viljan att vidga världen och det egna jaget.
I somras läste jag en ny bok av den snart nittiofyra år unge författaren Carl-Göran Ekerwald, ”Om bildning – Tio dagböckers vittnesbörd” (Karneval förlag). Ekerwald letar i författares dagboksanteckningar efter ledtrådar till hur dessa skribenter ”bildat”, det vill säga format och omformat sig själva, i dialoger mellan ”jaget” och något annat, en yttre eller inre kraft.
Som så många andra som skriver om bildning fascineras Ekerwald av Johann Wolfgang von Goethe. Universalgeniet från Weimar intresserade sig för, och ägnade sig åt, allt som kan göra livet intressant: kärleken, konsten, politiken, naturen, vetenskapen. Ekerwald beskriver Goethe som konstant ”gladlynt och världstillvänd”, livet igenom: ”Hans nyfikenhet är ett barns. Han finner världen i alla sina enskildheter vara häpnadsväckande. Allt detta sökande, all denna verksamhet har sin rot i nyfikenheten och i avskyn för långtråkigheten”.
Men alla bildningsvägar leder inte ut i världen. Det finns också, menar Ekerwald bildningsvägar som leder inåt, som tvingar egot att gå i dialog med en ”motröst” som man kan kalla ”själen” eller ”samvetet” eller, med Goethes egen formulering, ”det kära, osynliga ting som leder och undervisar mig”.
Det är värt att notera att det också här, på den inre bildningsvägen, handlar om förflyttning och förändring, om att bli en annan genom att lära sig se och förhålla sig till och lyssna på det andra, den andre.
Den tidiga arbetarrörelsens bildningsidealister trodde att jaget och världen skulle kunna göra varandra större, rikare, friare.
I dag framstår det som en allt mer främmande förhoppning. I dag tycks allt fler istället vilja sätta likhetstecken mellan ”jag” och ”världen”. Man ska ”vara” den man ”är” snarare än försöka bli det man inte är, man ska inte försöka bryta sig ut ur cellen av egocentricitet utan istället förse den med ännu fler bekräftande speglar.
Det är så, inte i oförmåga att citera latinska sentenser, samtidens bildningsunderskott manifesteras.
Gå till toppen