Huvudledare

Ledare: Inget farväl till Katalonien.

Demonstration för självständighet i Barcelona på fredagen.Bild: Francisco Seco
Många katalaner hade hoppats kunna säga tack och adjö till Spanien i och med söndagens folkomröstning. Men Spanien vägrar att ta farväl av Katalonien. Det gör Spanien rätt i.
Den spanska centralregeringen betraktar folkomröstningen om självständighet som olaglig, ett brott mot landets konstitution.
Tusentals poliser har skickats till Katalonien för att se till att omröstningen inte blir av. Miljontals röstsedlar har beslagtagits, katalanska regeringstjänstemän och politiker har gripits – och i en del fall släppts.
Opinionsundersökningar visar att katalanerna själva är kluvna i frågan om självständighet. Däremot tycks det finnas en klar majoritet som vill att omröstningen ska genomföras som planerat.
Företrädare för självständighetsrörelsen håller fast vid att folkomröstningen kommer att bli av. Blir det ett ja ska Katalonien utropa självständighet från Spanien inom 48 timmar. Regionparlamentet, där självständighetsivrarna är i majoritet, har redan antagit en lag om hur en övergång till en katalansk republik ska gå till.
Regeringen hävdar att omröstningen är olaglig – vilket landets författningsdomstol slagit fast – och därför odemokratisk. Självständighetsrörelsen hävdar att ett val är enda utvägen – av demokratiska skäl.
Centralregeringens hållning är begriplig. I Spanien finns det 17 autonoma regioner med egna parlament och regeringar och varierande grad av självstyre. Skulle Katalonien gå sin egen väg är det fullt tänkbart att andra regioner, i första hand Baskien, vill följa efter.
Nationalismens och chauvinismens spöken fortsätter att vandra genom Europa. Det senaste exemplet är det tyska förbundsdagsvalet där främlingsfientliga Alternativ för Tyskland, AFD, blev tredje största parti med 12,6 procent av rösterna.
I Brexit och i mycket av kritiken mot EU finns en bottenskyla av självtillräcklighet och nationalistisk bitterhet. Inte bara nykomlingar utan även landsmän sedan generationer framställs plötsligt som omöjliga att leva med.
Missnöjet kläs kanske i högre och ädlare motiv, men har ofta ekonomiska grunder. En viss landsände och människorna där ses som tärande. I det rika Norditalien tycker många sedan länge att det fattiga Syditalien kostar för mycket. I det likaledes splittrade Belgien är grunden för motsättningarna mellan flamländare och valloner delvis densamma. Katalonien är mycket riktigt en av Spaniens mest välmående regioner.
Europa är en mosaik, ett myller av folkgrupper. Här lever hundratals minoriteter, många så små att knappt någon hört talas om dem, så små att varje tanke på egen stat faller på sin egen orimlighet. Men många är också så pass stora att det kan framstå som ett realistiskt alternativ att ta sitt öde i egna händer.
Det är knappast fler gränser världen och Europa behöver utan färre, inte mer av nationell egoism utan mindre. Ensam är inte stark, allra minst i dagens globaliserade värld. Katalanernas framtid finns i Spanien, på samma sätt som Spaniens finns i EU, som delar i en större och inflytelserikare gemenskap, ekonomiskt såväl som politiskt.
Gå till toppen