Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

The Nile Hotel incident: Stark story men saknar thrillernerv

Fares Fares.

The Nile Hilton incident

BIO. KRIMINALDRAMA. Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike, 2017. Regi: Tarik Saleh. Med: Fares Fares,Mari Malek, Slimane Dazi,Hichem Yacobi,Yaser, Maher,Ahmed Seleem,Hania Amar. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Det kunde ha blivit en rutinmässigt cynisk historia om en korrupt Kairosnut som under en mordutredning snubblar för nära den högsta politiska makten. Men regissören och manusförfattaren Tarik Saleh väljer ett mer komplicerat slut som parallell till utgången av det folkliga upproret mot president Mubarak kring Tahrirtorget i januari 2011, då filmen utspelar sig.
Major Noredin (Fares Fares) har en lysande framtid inom poliskåren. Mutorna ger en stadig extrainkomst, och hans äldre släkting, general Kammal (Yasser Ali Maher), värmer chefsstolen för honom på poliskontoret. Då kommer själens ensamhet och hjärtats kärlekstörst i vägen för ett fall på väg att avskrivas som självmord.
Det inte svårt att se varför ”The Nile Hilton incident” vann publikpriset på årets Sundancefestival. Filmen är genremässigt välbekant men förlagd till en ny och för många i väst exotisk spelplats. Skådespelarna är genomgående utmärkta, med särskilt beröm till Fares engagerade insats i den svåra huvudrollen som skitstövel med ett gnisslande samvete.
Saknas gör ett stramt, ekonomiskt, berättande och ett vågat formspråk. Noredins transportsträckor i bil och till fots blir många och långa. Scenerna med hans gamle far har ingen som helst funktion i handlingen. Och trots att filmens premisser riktigt skriker film noir ser både ljussättningen och bildinställningarna ut att vara gjorda för ett konventionellt tv-drama.
Faktiskt har Saleh påtagligt svårt att kittla thrillernerven även när scenerna är som gjorda för att sätta publiken på nålar. Klippningen saknar rytmisk precision och kameran står mest och glor oengagerat. Musiken av Krister Linder är som bäst likgiltig, som värst ett skärande oljud.
Förutom den välcastade ensemblen är det storyn som håller åskådaren vaken. Få skrivbordskonstruktioner kan slå ett verklighetsbaserat morddrama, om än i lätt omstöpning och försedd med en starkare politisk resonans. Filmen kan översättas till de flesta länder, då korruption inte nödvändigtvis behöver handla om pengar utan om vänskapsband och en utstakad befordringsväg till maktens välfyllda köttgrytor.
Därför är det synd att Saleh inte berättar med större temperament. Det hade också speglat Noredins vaknande känslovulkan under hans nollställda mask.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 29 september
Gå till toppen