Kultur

Där fattigdomen stinker som allra mest

En verklighet som ingen frivilligt vill se. Crister Enander läser den laddade nyöversättningen av John Steinbecks "Det stora kalaset".

John Steinbeck

Det stora kalaset Översättning Einar Heckscher Lindelöws förlag

Stanken är vidrig. Om man ska vara ärlig – och det bör man vara när skymningen faller över den lilla staden i staden – så är stanken på denna märkliga gata vedervärdig. Ruttnande fiskrens, gamla avgnagda rester av oigenkännliga kadaver där knappt skelettet finns kvar, härskna köttslamsor som till och med de skabbiga herrelösa hundarna ratar efter att ha luktat på dem en kort stund.
Läkare kastar ut tarmar och annat innankrom när de behandlat och ibland obducerat liken. Så i den stora skräphögen ligger även människors likrester. Staden heter Monterey och den gudsförgätna gatan Cannery Row.
Vid ödestomten bor några hemlösa män, även om de själva minst av allt skulle acceptera den beteckningen. De må vara fattiga, men de är stolta och medvetna om att det finns en särskild uppgift även för dem. Bredvid tomten ligger Lee Chongs livsmedelsaffär. Den är nästan alltid öppen – även om ägaren skulle förneka det med bestämdhet; det skulle ju antyda att han är girig. Och därinne i affären möter kunderna den gamle Lee, som skickligare än en garvad skattmas kan avgöra om kunden har några pengar eller inte. I princip alla i grannskapet är skyldiga honom pengar – eller kommer snart att bli det.
Just nu slår bordellen – eller om man så vill: horhuset – upp dörrarna för att ännu en kväll och ytterligare en natt erbjuda könsutbyte mot betalning. Dora Flood, bordellmamman, är mäkta stolt över sin rörelse. Den är betydelsefull och det är en synpunkt som sannerligen inte bara Dora omfattar. ”Vaktmästaren” – även om det är en missvisande beskrivning då han sköter om det mesta och främst är en hårdhudad hallick och snäll utkastare – heter Alfred och han kommer i regel, på ett svårförklarat sätt, överens med de flesta.
John Steinbeck skriver i romanen ”Det stora kalaset” om detta udda etablissemang: Det är en tid av svårfattbar fattigdom som sprider skräck och förlamning. Gatan präglas av lika delar värme och oförsonlighet. En kattunges päls och stenhård flinta, sida vid sida. Inte ens tankarna tycks längre vara gratis eller fria. Allt har ett pris i denna fattiga och förlorade del av Kalifornien. Någon försöker tjäna en hacka på vad som helst, bara det ger bröd och kanske en bit fisk för dagen. De stora rövarna och banditerna, fabriksägarna och de som driver rederierna och fiskeflottorna, förblir dock anonyma. Som alltid. Som överallt.
Mot samtidens elände, dess fattigdom och ohöljda grymhet – romanen utspelar sig under trettiotalet – växer något annat fram i rovdriftens skugga av en rå och hård, svältande och brutal vardag. Invånarna, och det gäller de flesta som lever på Cannery Row, bryr sig om varandra. Det är inget de pratar om. Det är inte ett diskussionsämne. Omtanken döljer sig bakom en hård och sammanbiten framtoning. Men de är beredda att utan åthävor hjälpa till, ge varandra ett handtag när nöden kräver det. Ingen överges helt.
Stolthet och solidaritet är två sidor av samma hårda syn på livet. Där finns en outtalad sammanhållning som bildar ett kitt som i sig bär på ett löfte om en annan friare och rättvisare ordning.
Orten som John Steinbeck skildrar i ”Det stora kalaset” liknar en hel del Salinas där han föddes och växte upp. Han är hemmastadd och rör sig med säkerhet i miljöerna och skildringarna av människorna. Han har upplevt eller iakttagit det mesta av vad som tilldrar sig mellan pärmarna. Orden fäster som surnat fisklim. Och Einar Heckschers svenska översättning lyckas med precision förmedla såväl Steinbecks originalitet som romanens laddade energi. Det imponerar stort. Boken och författaren har också fått en presentation av Per-Olof Mattsson.
Många har genom decennierna talat om att skriva en ”kollektivroman”. John Steinbecks ”Det stora kalaset” är ett ovanligt lyckat exempel. Om den spanske Nobelpristagaren Camilio José Cela med "Bikupan" skrev en roman där ett kafé var huvudperson så skrev Nobelpristagaren Steinbeck här en roman där en gata blev huvudpersonen. Och hans blick är vass. Kritiken fräter. Hans ord blottlägger en verklighet som ingen frivilligt vill se. John Steinbeck är klarsynt och redan på detta tidiga stadium medveten om vart den amerikanska konsumtionshetsen bär. Förfall, egoism och omtankens död är vad som återstår när invånarna slutat bry sig om varandra.
Gå till toppen