Jag fick min första diagnos 2009. Det var Graves sjukdom som är en autoimmun, stressrelaterad sköldkörtelsjukdom med överproduktion av sköldkörtelhormoner. Det visade sig att jag var gravid. Graviditeten förlöpte normalt och barnet föddes samma år. Efter förlossning fick jag en postpartumtyreodit som behandlades med Thacapsol. Andra barnet föddes 2013. Därefter fick jag behandlig för underfunktion i sköldkörteln. Mellan barnen jobbade jag på en konsultfirma som landskapsarkitekt. Efter andra barnet gick jag tillbaka till samma arbetsplats. Det var här det började.

Att jobba som konsult är krävande och prestationsinriktat. Förväntningarna från arbetsgivaren kanske inte infrias eftersom man som småbarnsförälder inte prioriterar jobbet. Jag blev sjukskriven 50 procent till en början. Det tyckte cheferna var lite besvärande eftersom jag inte skulle kunna dra in lika mycket pengar. Jag blev formellt sjuk 2014. Jag framförde då konstruktiv kritik kring hur man skulle kunna förbättra den psykosociala arbetsmiljön på arbetsplatsen. Detta tog jag upp på det ”åtgärdsmöte” med mina dåvarande chefer, som vi hade med anledning av min pågående rehabilitering. Hösten 2015 fick jag gå hem från kontoret med 50 procent sjukskrivning och 50 procent lön och utan en fungerande rehabiliteringsplan. I läkarintyg står det att jag inte bör arbetsträna hos nuvarande arbetsgivare eftersom det anses försämra min psykiska hälsa.

På grund av Försäkringskassans bedömning av min arbetsförmåga blir jag utförsäkrad i juli 2017 eftersom jag anses arbetsför.

Det är sorgligt att samhället inte tar bättre vara på de outnyttjade resurser som arbetsföra men sjukskrivna människor utgör. Istället kostar de samhället pengar. Om man i mitt fall hade gjort en medicinsk rehabilitering tidigare, hade man kunnat nyttja mycket av min yrkeskompetens och arbetsförmåga i arbetslivet. Det är många år av omotiverat outnyttjad arbetskraft som gör att statskassan ligger back idag. Sverige behöver fler som jobbar!

Jag är vad som lite föraktfullt brukar kallas en sjukvårdsnomad. Jag har vandrat runt på åtta olika mottagningar sen 2009. Jag faller hela tiden utanför systemet eftersom min komplexa sjukdomsbild gör att ingen vill veta av mig. Ändå har jag en sjukdom gemensam med tusentals patienter, hypotyreos, en underfunktion i sköldkörteln, som behandlas med Levaxin i 95 procent av fallen. Är det kanske dags att ändra de riktlinjer som gör att patienter med en liknande sjukdomsbild fångas upp i systemet? Om staten är intresserad av att bli av med alla dessa extremt resurskrävande patienter ska läkarkåren börja jobba efter ett mer holistiskt synsätt.

Det Försäkringskassan gör som myndighet är förkastligt och kontraproduktivt för samhället. Ingen människa blir mer arbetsför för att man blir ekonomiskt helt utblottad. Det tjänar ingen på, inte Försäkringskassan och framförallt inte staten. Se istället till att det finns ett fungerande myndighetssystem och sjukvård som samarbetar, så att folk kan komma i arbete, tjäna pengar och betala skatt.

Myndigheterna i Sverige samarbetar inte. De följer olika lagar och tolkar dessa lagar på olika sätt. Exempelvis gör läkaren bedömningen att man för tillfället har noll procent arbetsförmåga orsakat av ett gäng diagnoser. Samtidigt gör Försäkringskassan en egen bedömning av arbetsförmågan, och skickar ut en till arbetsmarknadens förfogande.

Alla försök jag har gjort för att försöka komma tillbaka till arbete, har systematiskt motarbetats av diverse aktörer. Borde inte myndigheterna ha ett gemensamt mål – att det ska gå att leva ett gott liv i Sverige?

Vi är formellt sett en demokrati, men frågan är om vi fortfarande gör skäl för benämningen välfärdsstat?

Som Amanda Jenssen sjunger; ”Money makes the world go round, people will be people always”. Tyvärr verkar inte vårt moderna samhälle blivit mer civiliserat än så!

Det kanske inte finns någon plats för mig i det här samhället, trots att jag är en ”helt normal person”?