Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
De politiska nederlagen har stått som spö i backen allt för länge nu. Både i Sverige och i världen. Jag kan inte dra mig till minnes en enda riktigt stor seger för vänstern sedan jag blev politiskt aktiv i slutet av 90-talet. Visst har vi uppnått småsegrar men strider där oerhört mycket har stått på spel – attacken mot Afghanistan, Irak-kriget, ett slut på den israeliska ockupationen, ett stopp för privatisering av välfärden, en trygg arbetsmarknad för alla, ett slut på den strukturella diskrimineringen, lika lön, ett rättvist och radikalt klimatavtal, en generös flyktingpolitik och ett stopp för fascismens utbredning i detta land och på denna kontinent – har alla förlorats.
Men i lördags vände det i Göteborg. I lördags nådde vi till slut en efterlängtad och mycket nödvändig seger.
Efter flera års styrkeuppvisning av nazister från norr till söder fick allmänheten nog, samlades i tiotusentals och satte ner foten. Det var gamla och unga, det var folkmusiker mot rasism och Afa, järnvägsarbetare och läkare, svenskar och invandrare som hade samlats på Heden i Göteborg för att säga: nu räcker det.
Jag tvivlade inte en sekund på att jag skulle delta på anti-nazistdemonstrationen. Inför lördagen uppmanade jag min bekantskapskrets på Facebook att släppa allt annat och sluta upp. Någon vecka tidigare hade jag sett den autentiska bonaden med texten ”plikt och elände” på statarmuseet i Torup och visst kändes det som ett elände att 70 år efter andra världskriget behöva demonstrera mot nazister, men ”det är vår plikt”, skrev jag.
För det är inte komplicerat att ta ställning mot fascism. Jag har, till skillnad från Jonas Hassen Khemiri (DN Kultur 30/9), inte svårt för att ropa politiska slagord. Och för förändring behöver man helt enkelt välja en strid, även om det finns så många andra. Annars väntar hopplöshet och passivitet.
Men framför allt: är vi många behöver vi aldrig vara rädda.
Så där stod jag på Heden, njöt av solen och uppfylldes av den kraft som samlingen gav. Jag ropade ”inga nazister på våra gator” tillsammans med tusentals andra och när polisen lämnade avspärrningarna vid Heden var det inte några få som trotsade dem. Precis som de väl spridda bilderna på sociala medier visar var det massvis av människor som böjde ner polisstaketen och svämmade över gatorna runt Scandinavium med sina kroppar och slagord, inte långt ifrån den plats nazisterna stod inspärrade.
Så här ser lyckad antifascism ut: tusentals personer som demonstrerar, ropar slagord, trycker på i riktning mot nazisterna och vägrar att lämna det offentliga rummet.
Hade vi inte varit så många hade polisen antagligen också agerat annorlunda. Men på grund av den kolossalt stora protesten kilades nazisterna in mellan uppställda polispiketer, till deras stora förtret.
Det var med segerrus i kroppen som jag efter en lång dag lämnade demonstrationen. För tänk! Jag kan berätta för min treåriga dotter om denna stora seger. Om att vi stoppade nazisterna och att vi var så många som gjorde det. Och förhoppningsvis kommer det inte finnas en gnutta nostalgi i det, i stället minnet av den händelse som kom att bli starten på något nytt, då den verkliga förändringen påbörjades.