Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Håkan Engström: I Venedig sjunger det om Ishiguro

**FOR IMMEDIATE RELEASE** Venice's Grand Canal is seen in this 2003 photo. (AP Photo/Luigi Costantini)Historiska regattan på kanal / kanalen / Canale Grandel i Venedig /gondol gondolerVenedig Jippon Kanaler Canale Grande 2003 /Sjöfart Gondol GondolerBild: LUIGI COSTANTINI
Kazuo Ishiguro? Bland mycket annat verkar han vara en vinylfetischist, med ett fanatiskt och mer eller mindre fantasifullt förhållande till musikutövare och skivtitlar. Det har han gemensamt med både Ian McEwan och Haruki Murakami.
Bland hans böcker finns "Nocturner - Fem berättelser om musik och skymning", där han nyttjar musikaliska termer och förhållningssätt för att berätta om mellanmänskliga relationer. Musikreferenserna ger läsaren något att kroka fast i.
En av novellerna, "The crooner", handlar om en polsk gitarrist, Janick, som åren efter kommunismens fall hamnar i Venedig där han försörjer sig som kafémusiker vid Markusplatsen. Lika sant är att den handlar om kitsch: Janick anmodas förneka sitt ursprung (Polen, samtiden) för att kunna smälta in och leverera bekräftelse på turisternas uppfattning om Venedig. Mot detta ställs Tony Gardner, en amerikansk crooner på fallrepet som i Janicks föreställningsvärld alltjämt är den stjärna och autentiska artist som han framstod som när Janick med livet som insats letade upp hans skivor på svarta börsen i sitt hemland.
Gardner anlitar den storögde Janick för ett viktigt gig i en gondol: han ska kompa den åldrande stjärnan i en serenad inför fru Gardner. Vad Janick inte inser är att Gardners syfte är att sjunga farväl till sin uttjänta hustru, som gjort sitt – precis som han själv i popvärldens ögon. Han är redo att byta ut henne mot ungt blod, som åter kan göra honom till stoff för skvallerspalterna.
Novellen säger en del om musikbranschens villkor, men mer ändå om vad det innebär att vara människa.
Är den musikalisk, då? Jadå. Den klingar en smula falskt – mänsklig, som sagt – men det är inte svårt att hitta musikaliska motsvarigheter i den talspråkiga pratigheten och de tydliga markörerna. Jag läser, och kan inte sluta tänka på The Simple Minds överproducerade sena 1980-tal: snyggt, tydligt, kraftfullt.
Gå till toppen