Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Amanda Svensson: Kazuo Ishiguro skriver som en stenad Hemingway

Årets nobelpristagare i litteratur, författaren ​Kazuo Ishiguro.Bild: MIKE SEGAR
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det finns en passage i Kazuo Ishiguros ”Återstoden av dagen” från 1989 som jag tycker mycket om, till skillnad från resten av romanen som är ett sömnpiller. Romanen, som utspelar sig under mitten av 1950-talet, berättas av en engelsk butler av gammalt snitt, en av de sista i sitt slag om man får tro honom själv. Stevens, som han heter, håller hårt på sin yrkesheder – en butler ska veta sin plats, vara lojal mot sin herre och bete sig professionellt i alla lägen, också på sin fritid.
I en av butlerns många uppgifter ingår, enligt Stevens, att ägna sig åt så kallat ”banter” med den man han tjänar – ”banter” saknar en direkt svensk motsvarighet, men kan väl bäst beskrivas som ett slags rappt men distingerat munhuggande. En mycket brittisk form av talekonst, parhäst till den intellektuella egenskapen ”wit” – sofistikerad slagfärdighet.
Problemet för Stevens är att han inte vet hur man gör. Hur mycket han än försöker och övar blir han aldrig slagfärdig, aldrig rolig. Den man han tjänar, mr Farraday, blir missnöjd – visst är Stevens korrekt och duktig på alla vis, en fantastisk butler rent ut sagt, men varför måste han vara så förbannat tråkig?
Det är tveksamt om det var så det var tänkt, men jag uppfattar denna gestaltning av Stevens tillkortakommande som en direkt spegling av Ishiguros författarskap. Diskret, lågmält, effektivt och på många sätt beundransvärt – men den där gnistan som får romaner att leva och berättelser att kännas angelägna, som får språk att spraka och läsandet att bli lustfyllt saknas.
Problemet som jag ser det ligger inte i Ishiguros val av ämnen eller berättelser – här är han med sitt vågade hoppande mellan genrer och tidsepoker mer pigg och experimentell än många andra samtida författare, inte minst de brittiska, som tenderar att skriva trygga familjedramer i medelklassmiljö. Nej, det är i språkhanteringen det brister. Ishiguro skriver som Hemingway skulle gjort om han rökt braj och tappat såväl självdistansen som tidsuppfattningen – en isbergsteknik utsträckt till bristningsgränsen, pyntad med sirligheter men lättsmält som formfranska.
”Det finns ingen dramatik i stilen alls, allt sker mellan raderna”, säger Sara Danius till DN. Jag förstår att det är tänkt att beskriva något bra, men ärligt talat – jag väljer en överdramatisk stil framför en intetsägande vilken dag som helst. Skulle de prompt ha en brittisk herre hade de väl kunnat plocka Ian McEwan, Julian Barnes eller varför inte ett radikalt val, min personliga hatkärlek Martin Amis – se där några gubbar som behärskar den ljuva och faktiskt ganska svåra konsten att slänga käft i bokform.
Gå till toppen