Kultur

Svenska underrättelsetjänsten har stundtals varit rena Jönssonligan

Den svenska underrättelsetjänsten har stundtals varit rena Jönssonligan, men Sverige har också stått inför hot. Wilhelm Agrell gör en värdefull genomgång av underrättelsetjänsten som ger viktiga insikter, skriver Niklas Ekdal.

Wilhelm Agrell är freds- och konfliktforskare samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.Bild: Gunnar Menander

Wilhelm Agrell

BOKEN. Sprickor i järnridån – Svensk underrättelsetjänst 1944–1992. Historiska Media.
När Nazityskland anfaller Sovjetunionen 1941 har den svenska militärledningen inte bara koll på tidpunkten i förväg, utan också på att Sverige kommer att förskonas från historiens brutalaste krig. Åtminstone inledningsvis.
För denna lilla framgång i den stora stormen kunde underrättelsetjänsten tacka matematikern Arne Beurling. Han anmälde sig frivilligt och lyckades knäcka tyskarnas krypto på två veckor. Att Sverige hade tillgång till sådan fjärrskriftstrafik berodde på eftergiftspolitiken året innan, då man upplåtit telegraflinjer mellan Tyskland och ett ockuperat Norge.
Det goda med det onda. Typiskt för Sveriges opportunistiska säkerhetspolitik, som tjänat landet så väl.
Om det moderna svenska spioneriet börjar med en succé under brinnande krig så är facit av ett halvsekels arbete i fred – med långt större resurser – mera mediokert. Skalv som Kubakrisen, Sovjetunionens invasioner i diverse grannländer och Berlinmurens fall kommer mer eller mindre överraskande. Högriskprojekt som 50-talets operationer i Baltikum och IB:s inrikesspionage under 60-talet gör mer skada än nytta. Landsförrädaren Stig Wennerström härjar fritt i ett par decennier. Jakten på illusoriska ubåtar drar ett löjets skimmer över försvaret.
Om denna rafflande epok har professor Wilhelm Agrell skrivit en bok som marknadsförs med adjektivet ”heltäckande”. En rak, lättillgänglig, värdefull genomgång av svensk underrättelsetjänsts med- och motgångar under efterkrigstiden.
Berättelsen börjar när det ser som mörkast ut, sommaren 1941, och slutar i euforin efter Sovjetunionens fall 1992. Däremellan får vi följa svenskarnas vedermödor att avläsa och navigera i ett geopolitiskt landskap i påfrestande förändring. Ofta verkar underrättelsetjänsten mer upptagen av sina omorganisationer och personstrider – detaljrikt skildrade av Agrell – än av den hotfulla omvärlden.
”Sprickor i järnridån” är fri från stilistiska krusiduller. Här är det en historiker som talar, inte någon journalist eller thrillerförfattare. Likväl blir det ofta humoristiskt.
Fixarna som bildar det lukrativa täckbolaget Skandiastål för att sälja finska vapen till norska motståndsmän. Sjökaptenen i Malmö som ensam fortsätter att övervaka trafiken i sundet när resten av krigsårens kontaktnät avvecklas. Den kortvuxne andremannen i Danmarks underrättelsetjänst som gnäller i timmar över hur illa behandlad han är internt. Fritidsbåtarna som havererar när Sovjetunionen ska infiltreras. Armbandsklockorna som svenskarna tjatar till sig av CIA för att muta agenter med. KGB:s buggning av tennishallen där Olof Palme bollar med sin spionchef.
Stundtals är det rena Jönssonligan. Den större historia som forsar bakom Wilhelm Agrells torra prosa är dock dödligt allvarlig.
Författaren tar oss med till situationer där Sverige står inför existentiella hot, utan facit. Allt kan hända, regeringen behöver beslutsunderlag, underrättelsetjänsten improviserar. Ibland så yvigt att politikerna inte ens vill veta vad lösskäggen håller på med.
Viktiga poänger sjunker in under läsningen. Sveriges position var ännu mera utsatt från 1948 och framåt än 1938. I en konflikt mellan Ryssland och Väst fanns ingen chans att stå utanför, som under andra världskriget. Efter 90-talets fredliga undantagstillstånd närmar vi oss åter samma läge.
Från det ögonblick krigslyckan vänder 1943 är svenskarna trogna partners till britter och amerikaner. FRA:s signalspaning täcker in glappet i den västliga övervakningen av Sovjetunionen. Alla utom svenska folket genomskådar alliansfriheten, inte minst ryssarna som får sanningen serverad av spionöversten Stig Wennerström. Illusionerna må ha haft sina poänger under kalla kriget men sedan EU-medlemskapet 1995 krånglar det bara till säkerhetspolitiken i onödan.
En besläktad insikt som tränger sig på med Agrells skildring är att vi lever i en idyll, präglad av två sekler utan krig. När baltiska motståndsmän vill avrätta kollaboratörer reser sig håret på deras svenska uppdragsgivare.
Agrell betonar de djärvaste tilltagen, men Sverige är ändå en troskyldig ö i denna värld av malströmmar. Stormakterna respekterar vårt tekniska kunnande och sneglar på vårt strategiska läge, men i den större storyn blir vi en fotnot. Bilden av svensk underrättelsetjänst är bilden av dess legendariske chef Thede Palm, när han gästar CIA under Kubakrisen 1962 och hålls i mörkret med krystade bortförklaringar medan världen står på randen till kärnvapenkrig.
Wilhelm Agrell behärskar ämnet som få och har skickligt vävt in ett par tidigare hemligstämplade tjänstedagböcker. Att kalla hans arkivbaserade historieskrivning heltäckande är ändå en överdrift. Massor av frågetecken återstår att räta ut. Författaren har som gammal underrättelseman ett inifrånperspektiv som bitvis gränsar till Stockholmssyndromet.
Mer än en gång önskar man att han skulle ta ut de kritiska svängarna mer i sina personliga analyser. Om redaktören hade strukit en del av interiörerna från dammiga kontor på Östermalm hade det funnits gott om utrymme.
Gå till toppen