Kultur

Vad händer om vi tillåter gråzoner?

Bild: Riki Virc

Ge mig en ledtråd

Teater. Av Tobias Allvin. Regi och bearbetning: Karin Parrot-Jonzon. Dramaturgi: Mikael Olsson. Scenbild: Peter Holm. Ljusdesign: Kicki Renberg. Videodesign: Henrik Rambe. Scenografibygge: Zarko Deak. Medverkande: Suzanna Santrac, Zeljko Santrac, Jonatan Sersam. Spelas på: Teaterhuset Bastionen i Malmö 13/10, 18-20/10 och på Stenkrossen i Lund 21, 22, 24/11.

När regissören Karin Parrot-Jonzon lämnar Ester Nilsson och den självupptagne kulturmannen Hugo Rask och ”kommer hem” till Malmö, efter sin hyllade uppsättning av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande på Uppsala stadsteater, gör hon det med ett annat par på scenen.
Ge mig en ledtråd är en dryg timmes föreställning i kabaret-stil, där det lättsamma och komiska varvas med det tyngre och tragiska, det eftertänksamma och tankeväckande. Det handlar om hjältar och det innehåll som landat på Bastionens scen framstår som ett kollektivt arbete, där debuterande dramatikern Tobias Allvins (känd från banden Babian och Tummel) texter och musik befruktats av regissörens visioner och skådespelarnas erfarenheter.
Paret, det är Suzanna och Zeljko Santrac, som växlar mellan att vara sig själva och att röra sig ut och in i olika roller allteftersom diskussionen och föreställningen framskrider. De är klädda i svart och vitt och bär varsitt randigt plagg – som för att poängtera en av kvällens frågor; måste allt vara antingen svart eller vitt i vår värld, vad händer om vi tillåter gråzoner, betyder det automatiskt att vi inte vågar ta ställning? Scenen är sparsmakat enkel, försedd endast med en vit matta som övergår i filmduk, med plats för projektioner, och en trappstege som också blir stol.
Som stomme i föreställningen hittar vi Joseph Campbell och hans idévärld, och då framför allt boken Hjälten med tusen ansikten. Campbell var professor i mytologi och hajpad i teaterkretsar, också för sin senare bok Myternas makt. Med utgångspunkt från hans tankar får vi en genomlysning av hjältebegreppet från olika håll och perspektiv. Vad är en hjälte och vem bestämmer vem som är en hjälte? Hur gör vi för att lyfta fram vardagshjältarna i oss?
Vi möter till exempel en änka vid en hjältegrav, som känner sig bestulen på sin man som han egentligen var; den oövervinneliga hjälten och den odödliga hjälten som träffas på Espresso house och klagar över hur less de är; Zeljko som ung, då hans ofrivilliga ungdomshjälte var Tito och – i det starka slutet – den helt vanliga killen, som ingriper när några soldater på permission under Balkankriget misshandlar en man på ett torg, enbart för att han är muslim. För det får han betala med sitt eget liv.
Ämnet sätter igång tankar, men jag saknar en fördjupning, en utmaning för att komma vidare. Det mesta känns som redan rätt inslagna dörrar. Bäst fungerar det i originalsångerna, som ackompanjeras flyhänt på piano, av Jonatan Sersam. Förhoppningsvis erbjuder de efterföljande samtalen, där publiken bjuds in att berätta om sina egna hjältar, en chans att ta föreställningens tema ytterligare några steg längre.
Gå till toppen