Kultur

Arundhati Roy bygger sin egen värld

Sara Berg träffar aktivisten och bestsellerförfattaren Arundhati Roy intill Lyckans väg och pratar om högerextremism, fiktionens självständighet och hur man bäst bygger världar – i och utanför böcker.
Arundhati Roy.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Det är lördag och ett stort stycke av centrala Göteborg är inhägnat på grund av den planerade nazistdemonstrationen – som senare ska visa sig bli en flopp för nazisterna. Jag befinner mig på den ena sidan av avspärrningarna, Arundhati Roy på den andra. Fyrtio minuter efter att vi egentligen skulle ha setts, har jag äntligen lyckats ta mig fram till vår mötesplats, ett brunt trähus med grön dörr, passande nog bara ett ögonkast från Lyckans väg.
Vi kan inte undgå att prata om tumultet utanför. Dorotea Bromberg, Roys svenska förläggare, följer liverapporteringen via sin Ipad och säger att även de hade problem med att komma fram.
Inne i villa Fridolin är det tomt och lugnt, som en kursgård precis innan deltagarna anländer. Vi sätter oss vid ett av de små, dukprydda borden med varsitt glas vatten. Arundhati Roy är vänlig och mild, i färgstark långskjorta och lockigt silvergrått hår. Hon tar i hand med båda händerna.
Jag ställer min första fråga:
Varför bestämde du dig för att skriva en andra roman?
Hon svarar:
– Jag trodde att du skulle fråga varför jag bestämde mig för att komma till bokmässan.
”Det var inte jag som fattade ett medvetet beslut, det var personerna i boken som började besöka mig. Den första som kom till mig var den övergivna bäbisen.”
Andra författare har valt att bojkotta mässan av väl kända skäl. Arundhati Roy har istället beslutat sig för att närvara vid både den officiella mässan och den alternativa.
– I Indien har det högerextrema partiet majoritet i regeringen. Samma människor som var ute och dödade muslimer på gatorna, har idag den politiska makten. De kanske inte är uttalade nazister, men de delar samma ideologi.
Hon menar att det som håller på att hända här, redan har skett där. Så återvänder hon till min fråga.
– Det var inte jag som fattade ett medvetet beslut, det var personerna i boken som började besöka mig. Den första som kom till mig var den övergivna bäbisen.
När Roys andra roman ”Den yttersta lyckans ministerium” nu ges ut, har det gått tjugo år sedan hennes debut ”De små tingens gud” publicerades. Handlingen kretsar kring hijran Anjum, som föds intersexuell men lever som kvinna, och det pensionat hon bygger upp på en begravningsplats. På något vis lyckas hon inhysa så gott som hela bokens persongalleri där. Vi möter även Tilo, som tvingats avstå kärleken på grund av kastsystemet, och alla män som älskat henne.
Boken är skriven som ett pussel, eller ett lapptäcke. Den ensamma bäbisen som är central i boken introduceras inte förrän en bit in i handlingen, även om hon var den första karaktären att bli till.
– De hittade faktiskt en övergiven bäbis på riktigt, för tio år sedan, men det är inte så ovanligt i Indien, som är ett land med över en miljard invånare.
Bild: Mariam Butt
Hon säger att det är i just ett kaos som det som pågår utanför vårt fönster i Göteborg, som någon hade kunnat lämna sitt oönskade barn på gatan. I boken tas barnet omhand, den verkliga förlagan överlämnades till polisen.
Arundhati Roy har ingen brådska när hon skriver skönlitteratur. Så har det varit ända sedan hon skrev den enormt hyllade debuten, som bland annat belönades med Booker-priset. Hon har dock inte avhållit sig från att vare sig skriva eller ge ut böcker mellan de båda romanerna, men fokus har legat på politiska debattartiklar och dito böcker.
– Nej, det var jag tydlig med redan från början, att jag inte ville bli en romanfabrik. Men det är olika för olika författare, för mig är det skönlitterära skrivandet ett intrikat universum som bjuder in mig som författare att få leva i. Jag vill lära känna mina karaktärer väl innan jag släpper ut dem till läsarna.
Detta universum innehåller inte bara den aktuella bokens värld, utan även "De små tingens gud" och en del av författaren själv.
– Det är en värld mer äkta än verkligheten. Eller, jag vet inte vad verkligheten är. ”Den yttersta lyckans ministerium” skulle inte kunna existera som fiktion om den inte även innehöll fakta. Den skulle inte vara korrekt återgiven om jag hade utelämnat saker som gasläckan vid Union Carbide-fabriken i Bhopal eller tågvagnsbranden i Gujarat.
Så du skulle inte kunna skriva till exempel fantasy?
– Jo, absolut, men i den här boken hade det inte varit rätt. Och jag ser inte nödvändigtvis verklighet och fiktion som olika saker.
”Det är olika för olika författare, för mig är det skönlitterära skrivandet ett intrikat universum som bjuder in mig som författare att få leva i. Jag vill lära känna mina karaktärer väl innan jag släpper ut dem till läsarna.”
Den större delen av tiden under ett skrivprojekt lever hon helt inuti sitt eget huvud. Hon låter karaktärerna skapa sig själva och varandra, redigerar berättelsen konstant.
– Jag kan varken påskynda eller sakta ned skapandeprocessen och det är inte upp till mig att besluta när romanen är färdig. Jag glömmer ingenting när jag arbetar så här. Om jag försöker spela in ett samtal, så kommer jag inte att komma ihåg det, men om jag verkligen lyssnar, med hela min kropp, så minns jag allt.
Hon lutar sig fram och iakttar mig med hela sin kropp.
När hon skriver sina politiska texter arbetar hon helt annorlunda, hon får en idé eller vision och så genomför hon den. Hon har skrivit om bland annat kapitalism, Kashmirs frihetskamp och kärnvapen.
Hur visste du att du var en politisk person?
– Under min uppväxt var jag alltid medveten om att jag inte var välkommen överallt, så jag försökte förstå varför. Precis efter att ”De små tingens gud” publicerats 1997 kom det hinduistiskt nationalistiska partiet till makten och genomförde en rad kärnvapentester. Jag insåg att jag hade ett val, antingen kunde jag låta regeringen kidnappa mina åsikter och göra mig till Miss Nuclear, eller så var jag tvungen att välja en annan väg.
Bild: Mariam Butt
Hon medger att det var svårt att välja den andra vägen, men att hon inte hade något moraliskt val.
– Regeringen fängslar människor som är mindre kända än jag. I samband med den här boken bestämde jag mig för att inte göra några offentliga framträdanden i mitt hemland, utan har istället fokuserat på att sprida ordet i andra länder. Under mina tidigare framträdanden i Indien har det hänt att regeringsanhängare har stormat scenen.
Det värsta är inte att hon själv drabbas, säger hon, utan att även hennes vänner och familj riskerar att råka illa ut. Därför är hon glad att hon har möjligheten att hjälpa andra människor ekonomiskt.
– Jag tror inte på välgörenhet, men har placerat mina royaltyintäkter i fonder. På så vis kan avkastningen distribueras till dem som behöver pengar men som kanske inte vet hur de ska fylla i bidragsansökningar. Som skolor eller små filmfestivaler.
Varför tror du inte på välgörenhet?
– Jag tror på solidaritet, men välgörenhet riskerar att ta bort statens ansvar. Sådant som egentligen borde vara statsfinansierat, utlämnas till privatpersoner och det är riskabelt.
I ”Den yttersta lyckans ministerium” bor ett myller av personer. Arundhati Roy ser på boken ungefär som en stad, som man måste bo i en tid för att kunna förstå. Alla karaktärer, oavsett hur obetydliga roller de spelar, får vara sin egen person.
”I samband med den här boken bestämde jag mig för att inte göra några offentliga framträdanden i mitt hemland, utan har istället fokuserat på att sprida ordet i andra länder.”
– Man får inte gå förbi en människa utan att stanna och prata med hen. Men vissa karaktärer höll på att få lite väl mycket makt.
Som Garson Hobart, statstjänstemannen som dök upp som karaktär nummer två i Roys medvetande. I mitten av boken börjar han prata i första person, istället för att snällt låta sig beskrivas i tredje.
– Han hade kunnat vara min antagonist i verkligheten. Att låta honom skriva sig själv var farligt, jag var noga med att han skulle få säga sitt, men det var som att gå alltför nära en klippkant.
Ibland är det svårt att hänga med i alla turer, tidshopp och parallella historier. Vad handlar boken om egentligen? Kanske ingenting, kanske allt. Precis som ett liv. Människor kommer och går, vissa lämnar avtryck, andra inte.
– Den är en cirkulär berättelse, snarare än en linjär. En drake flyger än hit och än dit. Det är ingen bok som kan läsas en gång och förstås. Jag hade ingen brådska när jag skrev den, så man bör inte ha någon brådska när man läser den.

Arundhati Roy om:

New Delhi:

– Jag får ofta frågan om jag kommer att lämna Indien, men jag vet inte hur jag skulle kunna leva någon annanstans. Jag behöver öppenheten som finns i den indiska kulturen, där det är okej att prata med folk på gatan, där jag får lov att vara nyfiken på andra människor. 10

Kastsystemet:

– Jag tror tyvärr aldrig att det kommer att försvinna, eftersom det är en sådan stor del av hinduismen. Religionen är den motor som styr det moderna Indien, där städarna alltid tillhör den lägsta kasten och där de med hög kast äger all egendom.

Sin egen yttersta lycka:

– När jag befinner mig i ett romanprojekt, när jag får leva i den värld som skapas inuti mitt huvud.

Gå till toppen