Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Carlhåkan Larsén: Lakmé – allt andas kärlek och känsla, blomsterdofter och skogsmystik

Lakmé

Musik: Léo Delibes. Libretto: Edmond Gondinet och Philippe Gille. Regi: Nicola Raab. Scenografi: Anne Marie Legenstein. Video: Martin Eidenberger. Ljus: Zerlina Hughes. Dir: Philippe Auguin. I rollerna: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Julie Mathevet, Laine Quist, Jakob Högström, Maria Streijffert m fl. Malmö Opera. Premiär 7.10

”Lakmé” spelas inte ofta numera. Det ligger mycket i Operans reklamslogan: ”den vackraste opera du aldrig hört talas om”. Stycket står operettgenren så nära man kan begära av en opera. Den stadgade operettpubliken har alltså inget att frukta, och andra älskare av musikdramatik får glädjas åt sångkonst på hög nivå.
Bild: Mats Backer
Den smakfulle Leo Delibes kunde smeka öronen på vem som helst med ljuvt orkesterskimmer. Han göt över notbladen romantisk fransk parfym: väldoftande, exklusiv och flyktig.
”Lakmé” utspelas i 1800-talets Indien. Den engelska härskarklassen parodieras – de franska upphovsmännen nöp gärna till. ”Rule Britannia” vore ingen jubelallsång i det här sammanhanget. Det indiska skildras med tidstypisk stereotyp exotism – ”Lakmé” hade urpremiär 1883. Allt andas kärlek och känsla, blomsterdofter och skogsmystik. Vi befinner oss två decennier och ett ljusår från Debussys ”Pelléas et Mélisande”.
Regissören Nicola Raab låter kultur- och religionskollisionen glida fram med försök till allmängiltiga renodlingar: makt, förtryck, kärlekens vanskligheter.
Mycket av tjusningen ligger i scenografin. Bastanta kolonner reser sig, med ansats till modern materialbrutalitet. Här klättrar scenografernas senaste förlustelsezon, videokonsten, in. Ornament och girlanger översvämmar tempelarkitekturen, flödar ett tag och släcks så ner igen. Emellertid: när det älskande paret Lakmé och engelske ockupanten Gérald yppar sina ömma böjelser, gör det detta på var sitt håll. De sjunger så vackert om kärlek men ser inte varann i ögonen. De lever i var sin blomprydda drömbubbla. Kärleksorden kan tolkas som retorisk erotik.
Därmed inget ont om sopranen Svetlana Moskalenko och tenoren Leonardo Ferrando. Hon prunkar med den berömda ”Klockarian” glittrande i hals och lungor, han med blankt skinande, välegaliserad och bärkraftig stämma. Båda bär den lyriska passionens alla dimensioner, på var sin sida av en avgrund.
Som Lakmés fader, den regimkritiska brahminen, hör vi en stabil auktoritet, Taras Shtonda – alltid välkommen i Malmö. Matilda Paulsson framträder som Lakmés väninna. De engelska besökarna är bara lagom löjliga: Officeren, Jakob Högström, höjer varnande pekfingrar inför kulturkrockarna, Laine Quist och Julie Mathevet hör till turisterna, liksom guvernanten, Maria Streijffert, som klippt ur en Oscar Wilde-pjäs. Maestro Philippe Auguin vårdar partiturets delikatess och tuktar de klanger som stilla, stilla sveper in spelet i sensuella sfärer, där öst och väst inte möts.
”Var det en dröm att ljuvt engång jag var ditt hjärtas vän?” heter det i en känd romans (av Sibelius). Orden kan ses som ett koncentrat av operans lyriska djup. Den som inte har behov av ständig action kan meditera i ”Lakmés” sagovärld.
Bild: Mats Backer
Gå till toppen