Inside Redhawks

Kent Leijon Jönsson: Skjut för att träffa mål – och är Mieles bästa position center?

Bild: BILDBYRÅN
Tolva i powerplay, näst sist i boxplay och Oscar Alsenfelt är på fjortonde plats i målvaktsligan (huvudorsak – Röglematchen).
Ändå är Malmö Redhawks sexa i tabellen.
Tio poäng på sex matcher ger ett snitt på 1,66.
Ett snitt som räcker till topp-8 i en sluttabell.
Vänta! Siktar inte Redhawks på att vara bland sex främsta?
Jo.
Bortamatchen mot Skellefteå gav förstås inga indikationer på att målsättningen kan infrias.
Västerbottningarna vann med 3–0. Nästintill problemfritt.
Första perioden var svag av Redhawks.
Andra okej.
I tredje förvandlade Skellefteå det mesta till en transportsträcka med farthållare.
Redhawks norrländska förebild naglade inledningsvis fast lärjungarna.
Stress och press.
Malmö Redhawks sätt att ta sig ur zonen bygger på stor samverkan. Inte alltid den som slår det som ibland ser ut som en blindpassning från sarghörnan in framför egen kasse som ska ställas till svar. Nej, istället handlar det om bristande understöd från forwards. Ungefär så går tankesättet.
Skellefteå tvingade Redhawksspelarna att spela fast sig själva, alternativt fick de minst konstruktiva Malmöbackarna åka upp med pucken.
Hur som helst är det förstås ingen skam att förlora borta mot Skellefteå, speciellt inte i en period med intensivt matchande.
Dilemmat är mer hur det gestaltade sig.
Inställningen? Attityden?
Den senaste matchen stannar alltid på näthinnan, lätt att glömma bort att mycket såg bra ut mot Färjestad.
I en utvecklingsprocess där Redhawks ska ta nästa steg bör laget vara närmare Skellefteå.
För närvarande har Malmö Redhawks bara en kedja som verkligen fungerar: Frederik Storm, Erik Forssell och Nichlas Hardt. Självklart uppstår problem om även den är halvblek mot ett starkt hemmalag, vilket var fallet mot Skellefteå.
Ofta hör man snacket om att centerns betydelse har minskat i modern hockey.
Det må vara fallet, men centerns inverkan är fortfarande stor.
Forssell är en center som fått ut det mesta av sin talang och håller alltjämt fanan högt.
Christoffer Forsberg är en centergnuggare i fjärdeformationen som alltid gör sitt jobb.
Däremot har Fredrik Händemark haft en trög SHL-start – efter att ha varit en av de piggare på försäsongen och sett ut att vara predestinerad för Tre Kronor.
Andy Miele är värvad som stjärncentern och Ilari Filppulas efterträdare. Utan tvekan har amerikanen ett större register än finländaren, men i min bok känns Filppula som en ännu skickligare passningsläggare, åtminstone i powerplay.
Med tanke på Mieles storlek (171 centimeter) och att centerrollen ser lite annorlunda i Nordamerika, krävs det en hel del pusslande för få allt att flyta.
Kemin fanns mellan Rhett Rakhshani och Andy Miele, men i RR:s skadefrånvaro har tränarstaben försökt hitta den optimala omgivningen för stålmusen.
Känslan är att Miele inte behöver en utan kanske två stora forwards bredvid sig. För att bana väg. Robin Alvarez har hängt ihop med Miele, men flyttades bort mot Skellefteå till förmån för Max Görtz. Varför inte köra både med Alvarez och Görtz?
För att svära i kyrkan, är centerrollen verkligen Mieles optimala position på stor is i Sverige?
Han har definitivt skridskoåkningen för att spela som ytterforward. Möjligen skulle han då känna sig friare. Varför inte en motsvarande roll som Storm har? Om vi spånar vidare: Alvarez, Händemark och Miele känns som en spännande formation.
Backsidan har jag gaggat om tidigare. Uppfattningen ligger fast: Redhawks skulle må bra av en kvalitetsback ytterligare. En extern eller intern kraft.
Artonårige Malte Setkov gjorde Panterndebut i fredags och det känns tämligen riskfritt att påstå följande: dansken är med puck redan nu bland de bättre i Redhawks. Sedan har han förstås brister som alla andra tonåringar.
Den stora positiva överraskningen i backbesättningen är Tuukka Mäntylä, i konkurrens med Anton Mylläri. Inte för att Mäntylä saknar meriterna och den dokumenterade skickligheten, nej, mest för att veteranen är så dramatiskt mycket bättre i seriespelet jämfört med försäsongen. Precis som om han har tryckt på en knapp. Tillsammans med Jens Olsson utgör han det stabilaste backparet.
Nils Andersson ska vara poängbacken och är noterad för en assist.
Kapaciteten är oomtvistad, men han verkar vilja för mycket.
Otaliga är skotten från blålinjen, men problemet är att han tar i för kung och fosterland.
Därför blir det ofta hårt – men utanför.
En repig dvd-skiva med Nicklas Lidström rekommenderas.
Eller ett par minuter på YouTube med ”Lidström” som sökord.
En snabbtitt – fast forward – och mål mot Örebro?
Skjut inte för att göra mål – skjut för att träffa mål och ”good things will happen”.
Gå till toppen