Kultur

Alexander Agrell: Värme, sorg och kärlek i fin hyllning till Violeta Parra

Violeta Parra 100 år

Konsert med Tania Naranjo, Arja Saijonmaa, Mattias Pérez och Patricio Wang, med flera. Palladium, Malmö, 6/10.

Det blev en värdig och kärleksfull hyllning till en ikonisk sångskapare.
Violeta Parra föddes för hundra år sedan och det är femtio år sedan hon dog. Men de älskade sångerna lever sina egna liv i Latinamerika och omvärlden och blommade nu upp för en kväll i Malmö.
Chilenskan Violeta Parra skrev om kärlek, stark och falnande, om orättvisor i samhället, drömmar och frihetslängtan. Hon förde också vidare andras sånger, som hon samlade ihop under sina många resor, och grundade musikrörelsen nueva canción.
I Sverige introducerade Jan Hammarlund hennes sånger, men den mest kända inspelningen är förstås Arja Saijonmaas "Jag vill tacka livet".
Parrallellglädje. Tania Naranjo och Arja Saijonmaa sida vid sida på Palladium. På bas: Johannes Nästesjö.Bild: Alexander Agrell
Kvällen på Palladium blev en vacker uppvisning i besjälat samarbete. Sångaren och gitarristen Patricio Wang, känd från gruppen Quilapayún, kom och bidrog, liksom flöjtisten Gonzalo Céspedes och gitarristen/flöjtisten César Péna. Slagverkaren Tina Quartey, basisten Johannes Nästesjö, gitarristen Mattias Pérez och Malmöpianisten och -sångerskan Tania Naranjo gjorde fina insatser. Hedersgästen var ganska given: Arja Saijonmaa.
Bredden blev stor. På programmet fanns både enkelt framförda sånger med bara ett par instrument och ambitiöst nyskrivna kompositioner för hela gänget. Vackra visor med bara tre-fyra ackord växlades mot komplexa arrangemang som skuttade genom olika tonarter.
I början av konserten var samspelet stundtals lite haltande och osynkat, men därefter flöt allt på fint. Under konserten visades också stillbilder och film med Violeta Parra bakom artisterna och hennes ande kändes därför extra närvarande.
Vi fick bland annat sångerna "Att åter bli sjutton år" ("Volver a los 17"), "Kärleken" ("El amor"), "El gavilan", "Rovfågelns ögon" ("Pupila de àguila") och "Gracias a la vida" ("Jag vill tacka livet") i fin Saijonmaatolkning. Fast hon gjorde faktiskt ett ännu starkare intryck med den svårmodiga, nedtonade "Mitt hjärta svara" ("Corazón maldito").
Konsertens nav var dock Tania Naranjo, som uttryckte kärleken till Violeta Parra med sin historia och hela person. Hennes familj flydde till Sverige när hon var barn och på biblioteket hittade hon tidigt Saijonmaas Parra-album. Även i det främmande landet Sverige kunde man alltså få höra den chilenska nationalklenoden!
Mötet på scenen med Arja Saijonmaa blev naturligtvis starkt. Att sedan Tania Naranjo kvällen igenom spelade virtuost piano och med sin mörka röst sjöng både storslaget passionerat och stilla återhållet gjorde knappast det hela sämre.
Gå till toppen