Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Varning från Weimar

Avståndet växer mellan ”demokratiskt aktiva” och ”demokratiskt passiva”, de förra i allmänhet välutbildade och resursstarka, de senare ofta lågutbildade med små marginaler. Det är i dessa kulturella, sociala och ekonomiska klyftor som populism och extremism frodas. Nu som då.

AFD-anhängare demonstrerar i Tyskland.Bild: Hendrik Schmidt
Det knakar lite varstans i demokratibygget. I USA fortsätter president Donald Trump att exploatera hat och fördomar; världens mäktigaste demokrati är paralyserad av inre spänningar. I det tyska förbundsdagsvalet den 24 september fick främlingsfientliga AFD nästan 13 procent av rösterna, den största framgången för ett ultranationalistiskt högerparti i Tyskland sedan andra världskriget. I Frankrike och Nederländerna har högerextrema partier etablerat sig som politiska krafter att räkna med.
Polen och Ungern styrs av regeringar som angriper rättsstatens fundament. Storbritannien skall ledas ut ur EU av en vingklippt toryregering och i Italien härjar Beppe Grillos bisarra Femstjärnerörelse. Spanien befinner sig i akut nationell kris efter Kataloniens folkomröstning om självständighet. Och med mindre än ett år till det svenska riksdagsvalet konkurrerar Sverigedemokraterna med Moderaterna om positionen som näst största parti.
Till detta skall läggas de långsiktiga verkningarna av finanskrisen 2008–2009, den största påfrestningen på den globala ekonomin sedan depressionen på 1930-talet, flykting- och migrationskrisen samt en europeisk säkerhetsordning som hotas av rysk revanschism, aggression och desinformation.
Orkar den liberala demokratin stå emot allt detta, eller är den på väg att krackelera?
Situationens allvar bekräftas av att ett ödesmättat ortnamn har börjat dyka upp i debatten. Det rör sig om en stad i östra Tyskland som idag har cirka 65 000 invånare:
Weimar.
En som gjort denna koppling är, som sig bör, tysk: Jochen Bittner, politisk redaktör på veckomagasinet Die Zeit. Bittner är också gästkolumnist i New York Times och det var där som han ställde följande fråga i slutet av maj förra året, då det stod klart att Donald Trump skulle bli republikansk presidentkandidat:
”Är detta västvärldens Weimarögonblick?”
Anledningen till att Weimar klingar så olycksbådande är att det var här som en tysk nationalförsamling möttes i februari 1919 för att utforma en demokratisk författning efter Tysklands nederlag i första världskriget, kejsardömets kollaps och det blodiga krossandet av det så kallade spartakistupproret.
Valet av plats hade symbolisk betydelse. Weimar förknippades med en upplyst, humanistisk tradition i tysk kultur. Här verkade Goethe, Schiller och Herder. I och med att Tysklands nya författning skrevs i Weimar fick staden dessutom ge namn åt den demokratiska republik som bildades och som skulle bestå fram till Adolf Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933.
Därmed förknippas Weimar också med de svagheter och tillkortakommanden som präglade republiken och som bidrog till att röja väg för Hitler. Författningen saknade småpartispärr samtidigt som valsystemet var strikt proportionellt. Det försvårade bildandet av starka regeringar. Kommunistiska och högernationella revoltförsök avlöste varandra. I Bayern fanns starka separatistiska strömningar. Ett drakoniskt krigsskadestånd och en svår inflationskris drev den tyska ekonomin mot sammanbrott.
Läget stabiliserades kring 1925, mycket tack vare en plan utarbetad av den amerikanske affärsmannen Charles Dawes. Men det var ett högst temporärt lugn före den storm som utbröt 1929, när depressionen slog till och orsakade massarbetslöshet. Nazister och kommunister slogs på gatorna och hade stora valframgångar medan borgerliga och socialdemokrater famlade i mörker.
Regeringarna tvingades förlita sig på Weimarförfattningens 48:e paragraf som gjorde det möjligt för rikspresidenten, sedan 1925 den åldrige krigsledaren Paul von Hindenburg, att utfärda dekret utan parlamentarisk förankring. Demokratin vittrade sönder och avvecklades definitivt när Adolf Hitler hade blivit rikskansler och utnyttjat riksdagshusbranden i februari 1933 för att gripa den absoluta makten.
Jochen Bittner var noga med att poängtera att Donald Trump naturligtvis inte är en Hitlerfigur. Men, skrev han i New York Times, ”Tysklands glidning mot en auktoritär ordning på 1930-talet erbjuder ändå en ram som låter oss förstå hur liberala demokratier plötsligt kan omfamna antiliberalism”.
Han skildrar hur flera processer, inte helt olika dagens, samverkade för att driva den tyska utvecklingen bort från demokratin: ekonomisk kris, växande motsättningar mellan traditionella värderingar och moderna, en utbredd känsla av att eliten hade svikit folket, kommunisternas hat mot den reformistiska arbetarrörelsen och så den konservativa borgerlighetens naiva tro att Hitler kunde kontrolleras och dämpas när han släppts in i maktens salonger.
Demokratiska institutioner står starkare idag än under mellankrigstiden, påpekar Bittner, men ser ändå dagens högerpopulistiska våg som en reaktion mot globaliseringen efter ungefär samma mönster som när många människor på 1930-talet reagerade mot moderniteten.
Begreppet ”Weimarögonblick”, på engelska ”Weimar Moment”, har nu introducerats även för en svensk publik i Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls angelägna bok Folkstyret i rädslans tid.
Wästberg, tidigare statssekreterare och chefredaktör för Expressen, var ordförande i den demokratiutredning som regeringen Reinfeldt tillsatte 2014 och som presenterade sina förslag i början av förra året. Lindvall, doktor i sociologi, var utredningens huvudsekreterare.
Demokratiutredningens uppdrag var att komma med idéer om hur engagemanget kan ökas i den representativa demokratin och hur enskilda individer skall få bättre möjligheter att påverka politiska beslut även mellan valen. Utredningens bärande slutsats kan sammanfattas som att svensk demokrati står stark, men att det politiska inflytandet är ojämnt fördelat.
Avståndet växer mellan ”demokratiskt aktiva” och ”demokratiskt passiva”, de förra i allmänhet välutbildade och resursstarka, de senare ofta lågutbildade med små marginaler. Det är i dessa kulturella, sociala och ekonomiska klyftor som populism och extremism frodas. Nu som då. Det kallas ibland ressentiment, en bitter känsla av att bli lämnad på efterkälken av samhällsutvecklingen och ha låg status.
Utredarna presenterade en rad förslag på åtgärder, från reformerat partistöd till medborgerlig förslagsrätt i riksdagen, så kallad folkmotion: om ett förslag från en enskild medborgare stöds av en procent av väljarkåren skall det behandlas i riksdagen. De framhåller också att medialiseringen av politiken har gjort politikerrollen mer krävande och utsatt och refererar en kartläggning från Brottsförebyggande rådet som visar att en av fem förtroendevalda utsattes för hot, våld eller trakasserier under 2013.
I sin bok bygger Wästberg och Lindvall vidare på utredningens tankegångar med fokus på ”den auktoritära populismen”, deras samlingsnamn på de rörelser som förknippas med Donald Trump, Marine Le Pen, Geert Wilders och andra spöken som går genom tiden.
Tonen i boken är lite dystrare än i utredningens slutrapport. Det har sin uppenbara förklaring: de högerpopulistiska valframgångarna sedan betänkandet blev offentligt. Trump i USA, fortsatt ökat stöd för Wilders islamofobiska PVV i Nederländerna, Nationella frontens Le Pen till andra omgången i franska presidentvalet – och nu AFD i Tyskland. Samtidigt sveper en nationalistisk och auktoritär våg över de postkommunistiska EU-medlemmarna i Centraleuropa, vilket utsätter unionen för hårda slitningar. Kan EU:s solida demokratier acceptera regeringar som medvetet avlövar rättsstatens och det öppna samhällets institutioner?
Enligt tankesmedjan Freedom House har friheten i världen minskat elva år i rad och numera lever bara 30 procent av världens befolkning i utvecklade demokratier, en nedgång med 7 procent på tio år.
Men demokratin trängs inte bara tillbaka av regeringar som ogillar politiskt motstånd, utan också av mer krypande fenomen, underblåsta av digitalisering och sociala medier, där missvisande och direkt falska uppgifter sprids. Wästberg och Lindvall skriver:
”Vad som skett är att demokratin inte längre är en arena där politiker för fram förslag till lösningar … Istället håller politiken på att bli ett slag om verklighetsuppfattningen, där känslor och identitet får större betydelse än fakta. Denna förändring bryter sönder demokratin, eftersom väljarnas möjligheter att fatta rationella beslut inför valen och att utkräva ansvar försämras.”
Med Folkstyret i rädslans tid har Olle Wästberg och Daniel Lindvall lämnat ett viktigt bidrag till en allt mer brådskande diskussion om hur demokratins motståndskraft skall kunna stärkas. Och nästa år uppstår ett gyllene tillfälle här hemma när den svenska demokratin fyller hundra år: det var tisdagen den 17 december 1918 som riksdagen fattade principbeslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Det borde firas med pompa och ståt.
Vi är inte i Weimar än. Men resan dit kan gå fort om vaksamheten brister. Och just Weimar utgör en påminnelse om att barbariet alltid ligger närmare än vi tror. Utanför staden fanns ett skogsområde där det sägs att Goethe tyckte om att promenera. Det skulle senare ge ett namn åt alla fasors fasa: Buchenwald.
Fakta

Mer att läsa

Folkstyret i rädslans tid (Fri Tanke) av Olle Wästberg & Daniel Lindvall.

Låt fler forma framtiden! Del A. Betänkande av 2014 års Demokratiutredning – Delaktighet och jämlikt inflytande (SOU 2016:5).

Om tyranni. Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet (Albert Bonniers Förlag) av Timothy Snyder.

The Dark Valley. A Panorama of the 1930’s (Vintage) av Piers Brendon.

freedomhouse.org.

Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen