Kultur

Mörk släkthistoria

Johanna Adorján har skrivit en roman om sina farföräldrar som begick gemensamt självmord. Oline Stig läser en smärtsam och dramatisk historia.

Johanna Adorján

En alldeles särskild kärlek. Övers Christine Bredenkamp. Norstedts.
Den tyska författaren Johanna Adorján introducerades på svenska för ett par år sedan med novellsamlingen ”Mina femhundra bästa vänner”, en satirisk och träffsäker skildring av Berlins kulturliv, tecknad i tretton löst sammanfogade berättelser. Adorján är född i Stockholm men uppvuxen i Tyskland och nu utkommer hennes debutroman från 2009 i svensk översättning, ”En alldeles särskild kärlek”. Boken handlar om hennes farföräldrar som begick gemensamt självmord en söndag i oktober 1991. I den välstädade villan i danska Charlottenlund dricker de varsitt glas med gift efter att de, för att vara på den säkra sidan, intagit både sömn- och kräkmedel. Därefter går de till sängs i sina bästa nattkläder.
Adorjáns korta roman är ett sätt att försöka förstå hur de kom fram till sitt beslut. I växelvisa kapitel föreställer hon sig deras sista dag tillsammans, med alla detaljrikt återgivna vardagssysslor, och berättar deras livs historia från dagen när de träffades som unga i Budapest. Och ja, det är en smärtsam och dramatisk historia som framträder – en europeisk historia i koncentrat om man så vill. Farföräldrarna var judar och genomlever först nazismen i koncentrationsläger och med falska pass och senare kommunismen, från vilken de brådstörtat flyr.
Adorján skriver rakt och personligt och tar med läsaren på sin forskningsresa bland vänner och släktingar som berättar om farföräldrarnas liv. Tillvägagångssättet ger romanen nerv och närvaro men det lämnar också luckor i skildringen. För hur det än är är det svårt att rekonstruera ett liv utifrån knapphändiga fakta och andras utsagor. Hur farfadern hade det i koncentrationslägret Mauthausen ville han till exempel aldrig prata om. Det finns också frågor som är för svåra att ställa. Ibland önskar jag att Adorján hade förhållit sig friare till sitt stoff och vågat föreställa sig mer, som hon gör i avsnitten om parets sista dag tillsammans. Här framträder de så tydligt och levande – och det faktum att deras förehavanden bara är en frukt av författarens fantasi är inget som alls stör mig som läsare.
Gå till toppen