Tre konstnärer, som inte är så kända, presenteras med var sin separatutställning. Och konsthallen är vackrare än på länge. Men räcker det? Vad har de gemensamt? Titeln ”tryck” betonar­ tekniken: Ester Fleckners träsnitt, Charlotte Johannessons datorutskrifter­ och Ruth Wolf-Rehfeldts skrivmaskinsbilder. ”Tryck” kan också syfta på samhälleliga begränsningar­, vilket också känns för allmänt. Men – efter en snabb rundvandring anar jag att det är förhållandet till språket som förenar dem.

Danska Ester Fleckner är yngst och bor i Berlin. Hennes träsnitt består av maniskt upprepade tecken. Att skära ut dem i tryckplattan liknar handens rörelser över ett skrivark. Effekten är lika fysisk som den queertematik hon karvar fram så att den känns ända in i min egen kropp. I ”Clit-dick register” upprepar hon ”u”, som liknar en bokstav men mer är ett organiskt tecken. Hon spränger språkets exkluderande­ motsatspar man/kvinna, samtidigt som hon förenar begreppen med sitt maniska ”u”. Fleckners teckenpoesi lever­ ett alldeles eget liv. Som då hon försöker skära lika raka linjer som i ett skrivhäfte med böljande ytor som resultat. Eller då trycken består av små tecken för kropps­delar. Då bladen är färdiga öppnar hon en egen dialog med dem, och för in korta kommentarer i blyerts. En närläsning av varje bild öppnar en värld av frågor. Är hennes tecken metaforer för språkets otillräcklighet? Nej, hon noterar att en metafor varken har ”längtan” eller ”anus”. Hon vill ut ur det låsta, bekräftande språkets garderob. Och som i raseri har hon tecknat just garderober och också gjutit dem i betong. Nu ligger de på golvet tillsammans med stela betongramar. Det är starkt.

Sprängda språkramar var ju också vad Charlotte Johannesson sysslade med, då hon förde över sina erfarenheter från vävstolen till datorn. Tillsammans med Sture Johannesson startade hon 1979 Digitalteatern, en pionjärstudio för ljudande och pixlade konstverk. I datorbilderna behöll hon både sin sinnliga kolorism och sitt antiauktoritära sätt att komponera visuella sammanstötningar. Hon bottnade i tidens alternativa tankar, och var lika intresserad av nya medier som hon var nyfiken på historien. Hennes världskartor fick nytt ljus och porträttet av Victoria Benedictsson är lika lysande. Ut och in via dator­skärmen strömmar världen i en av hennes bilder – snacka om att vara profetisk. Att skriva ut bilderna var ett omständigt och krävande arbete. Men trots det handlar det minst av allt om teknik. Hon skapade ett nytt visuellt språk. Och bilderna fick en särskild lyster, som är lika stark idag som då.

Ruth Wolf-Refeldt är äldst i trion med sina 85 år. Hennes skrivmaskinsbilder gjordes på 1970- och 80-talen i den livaktiga östtyska konstscenen utanför den statliga kulturpolitikens ramar. Tillsammans med bland andra sin man Robert Rehfeldt skapade hon en plattform för mail art. Och det var i de här kretsarna som skrivmaskinsbilden utvecklades till en särskild östtysk konstgren, Wort Bild. Wolf-Rehfeldts ordbilder är ofta framknackade som olika illusoriska figurer. De bygger på språkliga motsatser, begrepp som dekonstrueras. På bladet ”Victory­ – defeat” böljar segerns jubel för att övergå till nederlagets tyngd. Ännu tydligare punkteras maktens retorik i ”Signal Signum Signet”, där det officiella språkets optimistiska signaler tas ner till en deformerande ”stämpel” i människors sinne. Hon är aldrig illustrativt övertydlig, språket är renskalat, avantgardistiskt, nyskapande. På 1970-talet skrev den östtyska författaren Christa Wolf om ”letteratur” – av tyskans/latinets ord för bokstav/typsnitt – och framhöll samtidigt att ”spelet med ord befriar förtryckta system”. Wolf-Rehfeldt är ett makalöst exempel på Wolfs tankar, men det gäller ju också Fleckner och Johannesson.