Kultur

Hej här är jag!

En sandstorm drog över Nazcaslätten och tre djur som ingen sett på ett par tusen år avtecknade sig.
En orm, en fågel och något som nog är ett lamadjur.
Upptäckten gjordes för två år sedan av en forskare som flög över området och gav ännu mer nerv åt de redan svårt kittlande Nazcalinjerna söder om Perus huvudstad Lima. Här har ett folk gått i en stenöken och lagt år av svett och slit på att skapa hundratals enorma mönster – forskarna har hittills hittat 700 så kallade geoglyfer – som bara kan ses från luften.
Jag tänker på Nazcafolket när jag läser illustratören och författaren Maria Nilsson Thores ljuvliga bilderbok "Vem ser Dim?" (Bonnier Carlsen) med min dotter, en saga om det eviga behovet att bli sedd. Redan på första uppslaget är vi djupt inne i skogen. Där inne i grönskan lever lilla Dim ett helt okej liv, skogen är ett vackert äventyr när man får leva det genom Nilsson Thores penna. Men att vara Dim är också ensamt. Skogen är stor, Dim är liten. Så Dim ropar mot himlen, ser ni mig? här borta - jag finns! Av granbarr och blåbär bygger Dim sina egna Nazcalinjer: "HEJ HÄR ÄR JAG".
Men ingen där uppe ser. Dims rop förblir ohörda, granbarren trampas ner. Det är hjärtskärande.
Men så vänder sig Dim plötsligt om och tittar snett neråt. Där, precis intill, fanns hela tiden någon som såg Dim. Någon att dela existensen med.
Innan vi släcker lampan berättar jag för min dotter om Nazcafolket långt borta i Peru för två tusen år sedan. Vi enas om att vi hoppas att de ibland vände blicken bort från den tysta himlen och tittade snett åt sidan där i ökensanden.
Gå till toppen