Kultur

Elisabeth Hjorth: Stig Dagerman kan läsas med behållning även i dag

Stig Dagerman kan vara en av de skickligaste komiker som skrivit i det här landet. Jag menar, är det inte briljant att avsluta en rimmad vers om en uppvisning till en nazidiplomats ära, ”Sveriges stolta flyg”, med orden: ”Ingen kan flyga så lågt!”
Dagermans ”dagsedlar” publicerades i Syndikalistiska Arbetaren mellan 1944 och 1954, ända fram till författarens död. Nu utkommer ett urval i ”Dagsedlar” (Norstedts) med förord av poeten Adonis. Det är ingen toppmatchning, men Dagerman får åtminstone (ännu en) postum hyllning.
En dagsedel är en örfil eller en minnesbeta och det är så Dagermans texter fungerar. Under och efter kriget rasar de med samma vrede och skarpsinne mot hyckleri, feghet och tvångstanken att ”the show must go on”, oavsett vilka förbrytelser som pågår. (Sätt åtminstone en medalj på de döda så vi slipper kräkas åt synen!)
Jag kommer att tänka på Chimamanda Ngozi Adichies text i The New Yorker i vintras, där hon konfronterade ”Amerikas beroende av optimism”. Att Dagermans texter känns så aktuella ett halvt sekel efter att de skrevs beror sannolikt på att Sverige fortfarande delar USA:s missbruksproblematik. Barn förlorar sin assistans som de är beroende av dygnet runt? De klarar mer än man tror! Nazister på gatorna? Ge dem ingen uppmärksamhet så slutar de med dumheterna! Dagerman är rehab för optimismknarkare, och någon att läsa när dagens skeva perspektiv står en upp i halsen.
Kopplingen mellan våld och pengar är genomgående i verserna. Det ekonomiska intresset häver sig naket och motbjudande över sina offer, när det blir tal om ansvar är förövaren försvunnen. Jag föreställer mig också de protester mot Dagerman som kommer gnyende ur folkhemmet. De låter som Kalle i filmen ”Sånger från andra våningen”: ”Man gör så gott man kan. För att få mat på bordet. Och ha det lite trevligt.” Dagsedlarna har inte tålamod med den attityden.
Poeten skämtar även på sin egen bekostnad. Det är inte förakt för mänskliga tillkortakommanden som driver honom, utan en häpnad över hur lätt det tycks vara att stänga sina ögon för världen och retirera till en självgod trygghet. Dagerman smädar fascister och kommunister, kyrka och stat lika. Hans lojalitet är hos den som krossas när makten drar fram.
Det finns texter där sarkasmen är frånvarande, som i versen tillägnad konstnären Käthe Kollwitz. Hon förlorade ett barn i krig och Dagermans ord är så sökande mjuka när han vädjar om en konstens mening mitt i all sorg. Här är förbindelsen med hans skönlitterära verk uppenbar, liksom den välkända versen ”Flykten valde oss”.
Dagerman var, liksom hans samtida kollega Karin Boye, både rolig och arg, stark och skör. Hans dova och generösa människoporträtt hade aldrig kunnat skrivas av en tråkig författare utan ursinne. Och kanske är det erfarenheten av att inte rymmas med allt en är, som får en att strida också för andras värdighet.
Gå till toppen