Kultur

Blomsterkraft som trivs bäst i karga landskap

Tommie Haglund i gåtfull framåtriktning.Bild: Per Möller

Tommie Haglund

ALBUM. Flaminis aura (BIS)
Från skivbolaget BIS har kommit en skiva att förlora sig i. Fyra ensatsiga verk av Tommie Haglund, komponerade mellan 2001 och 2015, bjuder lyssnaren att följa med in i grottor av mörker eller glimmande gull, ut på karga stäpper och till rymdernas stillhet.
I ”Flaminis aura” för cello och orkester med tonband bygger Haglund, Göteborgsymfonikerna och dirigenten David Afkham upp en lockande men oöverskådlig och farlig värld. Tidigt i stycket skriar en flöjt som ett skrämt djur. Sedan låter det som när flyg­larmet går över en stad.
I denna värld rör sig solo­cellon, som hanteras suveränt av Ernst Simon Glaser. Cellon rör sig fritt och plastiskt men de större skeendena verkar ligga bortom dess kontroll.
Några gånger är det som om minnen av ett annat liv sveper genom den sensibla solo­stämman. En återkommande gest är den fallande kvinten och stigande kvarten. Sedan gammalt ligger det handlingskraft i den rörelsen. Men nu återstår bara formen. Ingenting konkret verkar längre kunna uträttas.
När Haglund så småningom låter tonbandet spela upp svaga rymdljud improviserar Glaser högt uppe i diskanten. Då fullbordas skönheten som har funnits i cellons rörelse­mönster från första början. Skönheten, och ensamheten.
”Flaminis aura” är på en gång resignerad och sublimt antydningsrik musik. I sin mycket läsvärda text i skiv­häftet skriver Erik Wallrup (en gång i tiden musik­kritiker i Sydsvenskan) att Haglunds sätt att låta motiv försvinna innan de når sin fullständiga form försätter lyssnaren i en längtan som aldrig stillas. Och så är det verkligen. Parallellt med resignationen finns en gåtfull framåt­riktning. Orkestrar och cellister världen över har all anledning att gripa tag i ”Flaminis aura.”
Av skivans kammarmusik­verk är stråktrion ”Sollievo (dopo la tempesta)” mäster­verket, och det framförs lika mästerligt av ensemblen Zilliacus Persson Raitinen. I milt melankolisk halvskymning blommar en folkmusikaliskt efter­tänksam fras upp som en liten kurbits. Så en till. De växer i ett landskap av vassa stenar och dissonanta tråd­härvor.
Stormen som verktiteln talar om kommer ännu med isande vindbyar. Men en stilla värme strålar också fram. Det är som om instrumenten helt lugnt försöker återfinna musikens grundläggande beståndsdelar. Så laddas ornamentartade figurer och fragment av ålderdomlig stämföring med den musikaliska människans enkla glädje i att utropa: ”Hör vad jag hittade!”
Haglund: Hymns to the night (album, Phono suecia)
”Dilemma 2.” Birgitta Tollans podd-avsnitt om turerna kring inspelningen av ”Flaminis aura.” (sverigesradio.se)
Gå till toppen