Kultur

Annika Gustafsson: Den arabiska våren lever vidare i filmerna i stället för i verkligheten

Scen ur den egyptiska filmen "Clash".
För den nuvarande militärregimen i Egypten existerar inte den arabiska våren, bortsett från att de folkliga protesterna ledde till president Mubaraks fall. Militärens tideräkning börjar vid deras kupp sommaren 2013.
Ungefär så uttryckte sig Yousry Nasrallah, internationellt erkänd egyptisk filmare, när han höll en masterclass på Malmö högskola inom ramen för Maff, Malmös arabiska filmfestival, i tisdags. Seminariet hade föregåtts av en visning av hans film ”After the battle” (2012) som inspirerats av händelser under demonstrationerna på Tahrirtorget i Kairo våren 2012.
”After the battle” är en spelfilm om mötet mellan en så kallad hästman, som tillsammans med de numera så ökända kamelryttarna anklagades för att ha stött Mubarak-sidan och burit vapen mot demonstranter på Tahrirtorget, och en kvinnlig välutbildad revolutionär och djuraktivist med jobb inom reklambranschen. Scenerna skrevs undan för undan allt eftersom revolten utvecklades och filmen innehåller flera dokumentära inslag från främst torget. Sammantaget är det ett viktigt tidsdokument om den euforiska revolutionära drömmen om exempelvis kärlek över klassgränser, bitvis lite melodramatiskt men med ett lysande poetiskt, visionärt slut.
Om den arabiska våren och dess efterverkningar inte erkänns i Egypten har den i alla fall inte helt oväntat satt tydliga spår inom den arabiska filmen. Det syns i utbudet på årets Maff, den sjunde i ordningen. Båda de två tunisiska tävlingsbidragen, öppningsfilmen ”Skönheten och odjuret” (2017) samt ”Burning Hope” (2016), skildrar ett land i efterdyningarna av protesterna som startade i december 2010 och ledde till presidenten Zine al-Abidine Ben Alis avsättning. De två filmerna har utmärkta kvinnliga skådespelare i huvudrollerna och betonar att den arabiska våren inte minst gick kvinnors ärenden i strävan efter ett friare, mer självständigt liv, i den mångåriga patriarkala strukturen.
I Kaouther Ben Hanias ”Skönheten och odjuret” blir en ung student våldtagen av ett par poliser och försöker sedan göra en anmälan om fallet. Det är ett välgjort, formmedvetet drama som visar på en backlash efter demokratiseringen men utgör även en universell historia, bortsett från den kulturella bakgrunden.
I Lofti Achours visuellt anslående ”Burning Hope” undersöker två väninnor vad som hände en försvunnen tonårskille som de föstes ihop med under flykt undan polis i en lägenhet i Tunis en av de första protestdagarna. Filmen avslöjar brutalitet och övergrepp inom polis och rättsväsende och svänger mellan hopp och desillusion och ställer frågor om framtiden. Det gör också festivalens avslutningsfilm, egyptiern Mohamed Diabs ”Clash” (2016) som redan finns på den svenska biorepertoaren.
Trots försök att tysta ned historien om den arabiska våren lever idéerna och drömmarna vidare och kommer sannolikt att dyka upp i ytterligare framtida filmer.
Gå till toppen