Kultur

Simrys Gills blick på naturen är nyfiken

Simryn Gill ser på naturen med ett nyfiket öga, skriver Linda Fagerström och ser utställningen som visar hur människor, djur och naturen är beroende av varandra.

"Naga doodles".Bild: Simryn Gill

Simryn Gill

KONST. Världen öppnar sig, Lunds konsthall, t o m 3/12.

Jag är rädd för ormar. Det är pinsamt. Irrationellt. Men ändå är jag rädd. Och eftersom Simryn Gill täckt väggarna i stora salen på Lunds konsthall med just ormar är det lika bra att berätta, tänker jag. Hon, som har sina rötter i Indien och lever i Malaysia, stöter på ormar dagligdags – fast oftast i död form, överkörda av bilar längs vägarna. Vid ett impulsmässigt stopp vid en sådan förolyckad kobra fick Simryn Gill nyligen idén att använda djurets kropp för konstnärliga syften.
Med svart färg struken över skinnet förvandlades ormen till en slags makaber stämpel, vars yta pressades mot mjukt rispapper. Resultatet blir ett slags skapat fossil. Ett helt stim av dem rör sig över konsthallens vita väggar, obekymrade över det maginnehåll som olyckorna ibland pressat genom skinnet. Simryn Gill kallar dem ”Naga doodles”, ungefär ”drak-klotter” efter malajiskans ord för drake, ”naga”.
Faktum är att djur lämnat åtskilliga avtryck i ”Världen öppnar sig” – bokstavligt talat i de inramade boksidor som konstnären sparat, eftersom de angripits av skalbaggar och larver. Spåren efter deras framfart bildar linjer över pappersarken, likt nonfigurativa teckningar.
”Social insects” är fotografier av insamlade, katalogiserade och uppnålade insekter i Smithsonian-museet i Washington. Liksom orm-trycken dokumenterar de något till synes meningslöst. Men handskrivna och genom åren reviderade arkivnotiser intill varje uppnålat flygfä berättar om fyndplatser som korrigerats från Siam till Thailand och från Östpakistan till Bangladesh. Också i ett knastertorrt naturvetenskapligt arkiv finns spår av krig, våld, makt och kolonisering: människorna med sin futtiga fixering vid gränser och territoriella maktanspråk. Flugorna kvittar det lika.
Bredvid fotografierna visas ett annat slags systematiserad natur: bränd, torkad och fuktig jord. Simryn Gill har fyllt glashyllorna i vackert snickrade vitrinskåp med kuber formade av något som ser ut som lera, men är termitspillning; rödaktig om insekterna angripit tegelhus, gråblek om de ätit betongväggar. Intill dem, fragment av tegelsten som konstnären samlat under promenader i havsbandet: terrakotta slipad av vågorna och uppsköljd på stranden.
Med en blinkning till amerikansk utrikespolitik under 1960-talet, kallar Simryn Gill verket ”Domino theory”. Övertygelsen om att även små stater som Vietnam till varje pris måste hindras från att bli kommunistiska, försvarade USA då med att grannländerna annars likt dominobrickor också skulle falla för socialismens lockelser – ett scenario vars befarade slutpunkt var ett gigantiskt asiatiskt östblock.
Simryn Gill, som själv växte upp i Sydostasien under 1960- och 70-talen, skapar alltså här en helt ny form av dominoteori. I det ekologiska kretsloppet är människor, djur och natur beroende av varandra: faller en faller alla.
Utställningen skulle kunna beskrivas som en kartläggning av naturens under: samlad, ordnad och sedan redovisad som konst. Konstnärens bidrag är ett nyfiket öga och mottagligt sinne snarare än de förmågor vi traditionellt förknippar med konstskapande: hantverksskicklighet, en drift att omsätta upplevelser i bild, att använda visuella uttryck för att gestalta erfarenheter bortom orden.
I detta är Simryn Gill inte ensam – massa samtidskonstnärer arbetar med metoder som påminner om hennes; dokumentation, insamling och redovisning i projekt som ofta liknar traditionellt vetenskapligt eller musealt arbete. Med sitt opersonliga tilltal och distanserade arbetssätt riskerar sådan konst att bli kliniskt torr, men så är inte fallet med Simryn Gill.
Med personlig erfarenhet som påtaglig klangbotten får hennes verk röst på ett ganska ovanligt sätt. Den instinktiva rädsla jag först upplever inför de många slingrande ormarna i utställningens början, förvandlas ganska snart till fascination inför hur de kan betraktas som ready mades, ett slags ”upphittade teckningar” – en konst som jag aldrig hade funnit utan Simryn Gills vaksamma blick på naturen.
Gå till toppen