Kultur

Svårt att bli gripen av Lisa Bjurwalds rapsodiska språk

Bild: Martin Brunn

Lisa Bjurwald

BOKEN. Ta min hand. Bladh by Bladh.
Halvvägs in i Lisa Bjurwalds andra bok om polisen Rebecka Born, som är avstängd från Sektionen för särskilda hot, står det:
”Sexuella förövare med preferens för barn var utstuderat cyniska och manipulativa.”
Och den meningen – som verkar hämtad ur en fackbok, men som i stället finns i Bjurwalds spänningsroman ”Ta min hand” – är bara ett av många exempel på stumheten i Bjurwalds språk och gestaltning. Det behjärtansvärda ämnet – vad händer med de ensamkommande flyktingbarn som bara försvinner? – får alltså inte något fäste i hjärtat, inte ens när vi närgånget följer Rebecka Borns stundtals laglösa jakt på pedofiler och får reda på hur de tänker och agerar.
Bjurwald vill få fram de utsatta barnens misär med ”den kommersiella fiktionens hjälp”, som hon deklarerar i efterordet. Men hon skarvar iväg sin historia åt så många håll samtidigt i så pass korta och rapsodiska kapitel att det händer att jag vill stänga av Rebecka Born för tid och evighet.
Tills!
Ja, tills de sista femtio sidorna då Bjurwald plötsligt börjar fånga orden och ta mig i handen (inte för att hålla fast mig, utan för att hålla om mig). Rebecka Born blir på upploppet inte bara en andfådd polis som rusar framåt i handlingen. Nu börjar hon se gräsplättar, kisa mot allehanda ljus, upptäcka andras ögonfransar och möts av oväntade anklagelser.
När det nästan är för sent frisläpps alltså ylande och gripande moraliska sprickor, inte bara moralism. Bjurwalds språk sjunger att fastän man kan springa fort, så kan man inte fly. Ingen annan, så lyder den välljudande och långverkande refrängen, kommer att bära dina bördor. Och genom allt finns det en fråga som måste få sitt svar: Vad gör man när det plötsligt finns mindre av en själv?
Gå till toppen