Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Blennow: Den som lyssnar lyfter

Att spela ett instrument innebär inte bara att producera ljud, utan även att lyssna. Det är viktigt att alla får del av kulturskolan, både i grupp och som enskilda elever, skriver Anna Blennow.

Bild: Ingemar D Kristiansen
Helsingborgs årliga pianofestival avslutades för några veckor sedan med Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer framförda av Angela Hewitt, en konsert som av Henrik Halvarson beskrevs som den bästa i festivalens femtonåriga historia (HD och Sydsvenskan 4/9). Stycket är ett fulländat prov på Bachs intrikata kompositionskonst. Musiken är på papperet ofattbart komplicerad, och rent matematiskt strukturerad, men samtidigt märkligt lätt att ta till sig utan förförståelse, som arrangö­ren Per Nyrén påpekade vid konsertintroduktionen.
Men musik är så mycket mer än matematik. Läkarvetenskapen vet att musik har stora effekter på människans hälsa, men kan inte förklara exakt hur. Och den klassiska musikens teman och variationer kan ofta jämföras med livets egna cykler. Temat introduceras, varieras, och kommer till slut tillbaka i förklarad form. Musik är en form av livskunskap som alla behöver tillgång till. Men hur?
Regeringens kulturpolitiska mål betonar allas möjlighet till kultur, bildning och skapande, och särskilt barns och ungas rätt till kultur. Nyligen kom den så kallade Kulturskoleutredningen, som argumenterade för att målen om en ”inkluderande kulturskola” skulle uppnås genom elevernas möjlighet att själva definiera sina behov, istället för ramverk och läroplaner, samt att undervisningen i första hand bör ske i grupp.
Kulturskolans fristående roll gentemot grundskolan betonas också i utredningen.
Men vad skulle detta få för konsekvenser beträffande just musikundervisningen? Hur kan kulturskolan nå alla, och samtidigt stödja dem som vill utbilda sig i ett soloinstrument som piano?
Utredningen fick också snabbt kritik på dessa punkter från flera håll. Svenska pianopedagogförbundet på­ pekade att elever som vill fördjupa sig individuellt då skulle tvingas söka privata alternativ, vilket riskerar att bli en exkluderande klassfråga. Lä­rarförbundet betonade att samverkan med grundskola är helt nödvändigt för att nå ut till alla, och har även lagt förslag om att kulturskolan bör vara helt avgiftsfri. Och en grundläggande stor problematik för tillgänglighet och kvalitet är att det idag rå­ der alarmerande brist på utbildade musiklärare, samtidigt som många köar till de alltför få platserna på kulturskolans kurser.
Resurser behövs alltså på flera olika nivåer, och risken att man istället ser besparingsmöjligheter i gruppundervisning är uppenbar.
Vad ska musikundervisning i skolor och kulturskolor egentligen leda till? Vad är det som är så viktigt med att utbilda barn och unga i musik? När jag själv gick i det som då hette musikskolan, och kämpade med att bena ut Bachs skalor och harmonier, fick jag en gång rådet: ”Lyssna efter klangen”.
Är inte detta kärnan i all form av kommunikation: att lyssna? Om ingen lyssnar går inte budskapet fram, hur välformulerat det än är. Att lyssna är en kompetens som behövs i livets alla sammanhang. Den som spelar ett instrument producerar inte bara ljud, utan lyssnar
också. Själva lyssnandet blir till ett redskap för att locka fram musikens klang, och i lyssnandet förenas ut­ övare och publik i samma meningsskapande handling.
Bachs matematiska musik är inte bara struktur och förnuft utan också känsla. Den spelar på båda de mänskliga hjärnhalvornas områden: den vänstra, strukturfokuserade, som styr logik, språk och matematik, och den högra, meningsskapande, som brukar kopplas till känslor, visualitet och musikalitet.
Bach är kanske den kompositör som mer än någon annan visar hur musikens två hjärnhalvor fungerar tillsammans, och hur båda behövs
för att skapa den musikaliska upplevelsen.
I kulturskolorna lär sig barn och ungdomar inte bara att spela, utan också att lyssna. De lär sig att skapa, men också att vara lyhörda för andras skapande, berättande och uttryck. Men lyssnandet är en skör förmåga, som kräver tid, resurser och väl avgränsade sammanhang för att färdighetstränas. Därför bör kulturskolorna inte bara vara tillgängliga för alla, utan också ge tid och rum för enskilt studium. Bara så kan de skilda behov
hos eleverna som Kulturskoleutredningen talar om tillgodoses.
Gå till toppen