Signerat

Henrik Bredberg: Oslo, hör ni inte Kongovisslandet?

Mukwege högaktar en okänd svensk hjälte.Bild: Marcus Ericsson/TT
Inte i år heller. Tyvärr. Denis Mukwege, den kongolesiske kirurgen som lagar underliv på kvinnor som fallit offer för sexuellt våld, får vänta på Nobels fredspris.
Snart borde Oslo kalla.
Tiotusentals kvinnor och barn – som fallit offer för våldtäkt och fått underlivet uppskuret eller sönderskjutet som ett led i en medvetet brutal krigsstrategi – har på Panzisjukhuset i östra Demokratiska republiken Kongo fått hjälp tillbaka till livet. Av chefsläkare Mukwege och hans kolleger.
Denis Mukwege kan även benämnas visselblåsande fredsapostel. Som går i en okänd svensk hjältes fotspår.
Den fascinerande historien berättas av journalisten och författaren Birger Thureson, dels i ett färskt nummer av tidskriften Axess, dels i Thuresons bok Vittnet som vägrade tiga (Sjöbergs Förlag).
Det handlar om baptistmissionären Edvard Vilhelm Sjöblom, som på 1890-talet kom till Fristaten Kongo, ett oerhört rikt rike, fantastiskt nog privatägt av kung Leopold II av Belgien.
Utåt sett bedrev kung Leopold ett humanitärt civilisationsprojekt för Kongos kannibalistiska ”vildar”. Egentligen pågick i den privata kolonin ett bottenlöst röveri och ett mordiskt tyranni.
Detta tvångsarbete, ja, slaveri, dessa skövlingar, alla dessa avhuggna händer på människor som inte fyllt sin kvot i gummiplantagen, dessa våldtäkter och detta mördande – det var allt detta våld från kungens afrikanska administration som missionären Sjöblom från Uppland bevittnade och som gjorde honom rasande.
Det var detta våld som fick svensken att bli, med Thuresons ord, ”en visselblåsare av Guds nåde”. För det var inte minst Edvard Vilhelm Sjöbloms vittnesmål i dagboksform som till slut, 1908, bidrog till ett slut för kung Leopolds blodskoloni i Centralafrika. Fristaten Kongo blev Belgiska Kongo.
Thuresons spännande berättelse hade kunnat sluta här, med ett enkelt vitt träkors i byn Ikoko vid en grav där en svensk missionär vilar bland palmer.
Men Thureson har en vändning till.
Han ser parallellen mellan kung Leopolds naturresursdrivna skräckvälde i dåtidens Kongo och dagens kongolesiska konflikter kring jakten på coltan och andra värdefulla mineraler. Det är bland annat dessa mineralkonflikter som nu leder till en cynisk krigföring och till att doktor Mukwege tvingas operera kvinnors och barns inre organ.
Denis Mukwege har skrivit förordet till Thuresons bok om baptistmissionär Sjöblom. Han skriver att ”Berättelsen om E V Sjöblom visar att ondskans härjningar kan stoppas om de som nu tiger börjar tala …”
Mukwege är, liksom Sjöblom, ett sanningsvittne och en visselblåsare. Det är inte så att han saknar priser, han har fått många. Men han borde få ett till. Snart måste väl även norska Nobelkommittén höra alla visslingar och rop.
Gå till toppen