Kultur

Salomon Schulman: Jiddischförfattaren Sholem Aleichem valde bort Malmö

"Spelman på taket" baseras på Sholem Aleichems "Tevje, mjölkutköraren". Spelas t o m 20/12 på Malmö opera.Bild: Malin Arnesson
När den lille skröplige mannen kom med Sassnitzfärjan till Malmö och bytte till Köpenhamnsbåten lade ingen märke till honom. Det var augusti 1914. Baltiska utställningen pågick fortfarande, men det första världskriget hade brutit ut.
Tyskarna och ryssarna hade redan lämnat mässan. Mannen som bytt båt var rysk jude och hade blivit utkastad från Tyskland. Han ville i all hast komma till New York.
Den sjuklige passageraren var ingen mindre än Sholem Aleichem, jiddischkulturens store författare. Liksom så många andra judiska kulturpersonligheter försmådde han lilla Malmö och föredrog Danmark. I Köpenhamn, där han tillbringade två månader, hyllades han som en hjälte. En rad av hans pjäser sattes upp. Kring bejublade uppläsningar trängdes skaror av jiddischfolket.
Detta var hans liv, att skriva dramer, ett otal enaktare, ännu fler noveller. Även romaner och barnvisor ingick i hans repertoar – han var en vass grafoman. Vem kunde då veta att hans berättelser om mjölkutköraren Tevje ett halvsekel senare skulle bli en av teatertiljornas mest spelade musikal – Spelman på taket!
Han missade sina beundrare i Malmö och Lund. Där bodde fattigfolket med jiddisch som modersmål. De flesta var gårdfarihandlare, samhällets verkliga bottenskikt, och hade också flytt Ryssland på grund av armod, pogromer och förtryck. I själ och hjärta ville de inte stanna utan följa Sholem Aleichem i hans spår.
De som fastnade höll sin jiddischkultur och religion helig, som de en gång gjort i sin östeuropeiska småstad, ­­shtetl. De hade flytt omständigheter lika omskakande tragiska och – nästan – lika innerligt komiska som i byn Anatevka i musikalen. De bad sina böner på ett brett hebreisktskånskt idiom. Många bodde kring Möllevångstorget i Malmö eller Nöden i Lund. Gud hörde dem, ty de undgick nästa förödande världskrig. Deras bildade rabbin Josef Wohlstein var bäste vän med den likaledes marginaliserade översättaren från persiska Eric Hermelin.
På senhösten 1914 tog de danska judarna med tårar i ögonen farväl vid Amerikabåten liksom Misha och Emma, Sholem Aleichems barn. Misha hade tuberkulos och fick därför inte komma in i det amerikanska paradiset. Sjukdomen komplicerades av en hjärnhinneinflammation. Sådant kan ge psykiska följder. En dag tog Misha Malmöbåten och kastade sig i Öresund. Man bärgade hans döda kropp.
Den flagnande gravstenen står på Judiska begravningsplatsen i Malmö. Efter detta hårda slag kom Sholem Aleichem inte igen. Han dog i förtid år 1916.
Emma stannade kvar i Köpenhamn, hennes ene son blev en berömd teaterchef i Danmark. Den andre blev läkare i Sverige. Under min medicinarutbildning har jag aldrig sett en föreläsning så full av liv som Sholem Aleichems dottersons, Loma Feigenberg. Han talade om döden.
Likt sin morfar vrålade hans hesa röst: ”jag vill inte ha katedern mellan er och mig.” Den kastades med full kraft mot ett avlägset hörn. ”Döden ska inte skilja oss åt”. Jag skrattade igenkännande med ena ögat och grät med det andra, som om Sholem Aleichem/Tevje stode framför mig.
Gå till toppen