Kultur

Kelela är både coolare och roligare än du tror

Kelela

ALBUM. Take me apart

Mycket kan man säga om LA-sångerskan Kelela, men inte att hon stressat fram sin musik. År 2013 kom den hyllade mixtejpen hette ”Cut 4 me”, ett gäng låtar som gjorde henne till en av den moderna soulscenens mest ompratade namn. Sen dröjde det två år till innan det kom en – ep.
Efter det har hon i sakta mak rört sig in från periferin – en låt med Damon Albarns Gorillaz-projekt och en duett med Solange – och släppte häromdagen äntligen sin albumdebut ”Take me apart”, som som faktiskt lyckas bära de förväntningar hon byggt upp.
Inom modern soul har det på senare år vuxit fram en sidogren där artister går på tvären mot det dominerande sång­idealet där man ska kräma på med full styrka: en antiwailing­-rörelse, skulle man kanske kunna kalla den, och Kelela tar här plats som något av dess frontfigur. Hon har en vacker och graciös sångröst, men hon hushållar med den, gör den till en del av övrig instrumentering snarare än till mittpunkt.
Hon jobbar förvisso ofta rent strukturellt efter en klassisk vers-hook-refräng-­formel, men av dessa komponenter har hon och producenten Arca (som också arbetat med Björk) jobbat fram en mjuk men komplex r&b, byggd kring innovativa och slående stämningsfulla digitala arrangemang.
Här finns visserligen grepp från samtida hit-r&b men lika ofta lånar hon sound från åttiotalets quiet storm-­soul och nittiotalets smattrande jungle, och låtarna är ofta ganska korta.
”LMK”, som släpptes som singel i augusti, är egentligen det enda spår som känns som en traditionell hit: ett stycke nynnvänlig klubbsoul med en knorrande synthook som påminner en del om Timbaland. Den är bra, men det övriga materialet är både roligare och coolare, från det moll­stämda titel­spåret till den Janet Jackson-­inspirerade ”Waitin” och den kort­korta ”Bluff”, rent melodiskt ett slags pianovisa fast med bråd­djup bas och bakgrunds­ljud som låter som om någon spelar på en såg.
Futurist-r&b kallas sånt här ibland. Det må vara ett fånigt ord, men Kelela fyller det med stor skönhet och massor med substans.
FLER TIPS
Louis York: Masterpiece theater – Act III (ep)
Toni Braxton: Deadwood (låt)
Emmanuel Adenuga: Don't break my heart (låt)
Gå till toppen