Kultur

Malmöpoeten Freke Räihä undrar: Vart är vi på väg?

Det inte är lätt att hitta orden, men nödvändigt att försöka. Ann Lingebrandt läser Freke Räihä.

"Orden fattas mig", skriver Freke Räihä i sitt vittnesmål från asylens gränsmarker.

Freke Räihä

BOKEN. Hem för vård och boende. Illegalen. Smockadoll.

Å ena sidan blanketter, rutiner, register. En jobbvardag där det är tjänstefel att skapa band, där att ”låta sig bli berörd” kan vara skäl för uppsägning. Å andra sidan barn vars fäder mördats, vars vänner dött i bombanfall. Gråtande och sömnlösa pojkar som inte vet om de kommer att skickas mot döden.
Freke Räihäs nya diktsamling med den sakliga titeln ”Hem för vård och boende” kan läsas som en rapport från en arbetsplats, men kan också ses som ett dokument över ett samhälle där mänskligheten har begränsats. På baksidan beskrivs boken som ”vittneslitteratur i asylens gränsmarker”. ”Landet sluter sig – jag diktar om gråsparvar”, skriver Räihä och sätter ord på dilemmat att förena politik och poesi.
Samtidigt publicerar den produktive författaren också ”Illegalen”, där han försöker ge röst åt dem som inte kan formulera sina egna erfarenheter och själv iklä sig flyktingens gestalt. Bakom den arga och slagkraftiga titeln döljer sig en lågmäld, sorgklingande prosalyrik om en färd i förlustens spår.
Den som tidigare läst Räihäs konceptuella attacker möter den här gången en betydligt mjukare och mer dämpad poet. Det är som om stoffet krävt ett sänkt tonläge, ett mer lyriskt angreppssätt.
Också estetiskt hamnar han i något av ett gränsland, mellan det dokumentärt rapporterande och det poetiskt suggestiva, utan att riktigt ha valt sida – det ger en vaghet i texterna. Jag uppfattar det som att ett sökande efter formen pågår, som att författaren inför dessa erfarenheter varit tvungen att backa ett steg och ompröva sitt skrivande: ”orden fattas mig”, förklarar han. Så går det också att läsa de inbakade citaten från andra poeter som att han lämnar ifrån sig den egna rösten och öppnar en dialog.
Det finns något vackert i det trevande tilltalet. En tanke om att vi alla måste fråga oss vart vi är på väg. Att det inte är lätt att hitta orden för att skildra vad som sker, men att det är nödvändigt att försöka.
Gå till toppen