Kultur

St Vincent agerar med full excess

St Vincent, också känd som Annie Clark, tar objektifieringen till nya höjder.Bild: Jack Plunkett

St Vincent

ALBUM. Masseduction

"Är St Vincent och Annie Clark samma person?" frågar intervjuaren i en pr-­video som Annie Clark lade upp på sitt Instagramkonto inför lanseringen av sitt nya album som St Vincent.
"Det där får du fråga henne", svarar artisten.
Alles klar?
Naturligtvis inte. Det enda uppenbara är roll­spelet och ambivalensen inför kändisskapet.
Annie Clark har redan från början av sin karriär begripit tjusningen i att göra sig själv till ett konstverk och att leka med sin offentliga persona. Men framme vid femte albumet är förutsättningarna annorlunda; hon är inte en kultartist för initierade konnässörer längre, hon har verkligen en position i den där offentligheten. Delvis har det att göra med musiken och stilgreppen, nästan oupphörligt fascinerande, som bit för bit fått fanbasen att växa. Delvis har det att göra med en tabloid­fähig affär med foto­modellen Cara Delavigne som under två år tog henne till miljöer och sammanhang där graden av arti­ficiellt leverne slog i höjden.
Sådant påverkas man av. "Masseduction" handlar om excesser, om maximalism som idé och och uttryck. Men med åren har hon lärt sig att verkligen behärska de stora gesterna, vilket tillåter henne att träda fram också i detaljerna och inte blott och bart blir pompös. Musiken har dynamik och kontraster.
Det är rimligt att uppfatta albumet som hennes mest personliga hittills, vilket ger obekväm lyssning. Låtarna handlar om sex, droger och depression. Om berömmelse, manipulation, objektifiering och direkt destruktiv narcissism. Jag kämpar med hennes svarta humor: är den så svart för att det blir roligast då, eller är det roligt för att hon är så orubbligt svart? När det mot slutet av albumet blir uppenbart hur hon lattjar med olika identiteter kommer insikten som en lättnad.
På detta vis är St Vincent det närmaste David Bowie vi kommer idag, men parallellerna är fler än så. Annie Clark är en briljant gitarrist, och i några av albumets mest robotdansanta nummer påminner hon om hur Robert Fripp brukade göra intjack i Bowies låtar. Queerfesten "Sugarboy" – stirrig sequencer-­pop, med ett frimärke stämplat i New Romantics-­erans tidiga 80-tal – låter som en ångestriden "Boys keep swinging". Minst lika starkt avtryck gör"Happy birthday, Johnny" där hon återvänder till figuren från hennes egen låt "Prince Johnny". Fast nu är han en uteliggare, som med djup misstro betraktar artisten och hur hon framställs i de glansiga magasin som han antagligen använder som liggunderlag i parken.
Ter det sig som social­realism? "Masseduction" är långt därifrån. Det finns både humor, popglans och grym formulerings­glädje i de mest tragiska berättelserna; "Pills" är rena barnramsan. Allra mest tragi­komisk är den bara lätt dystopiska "Los ageless": en satir där skönhets­industrin och gogo-­dansöserna på Sunset Boulevard gör gemensam sak.
De bästa sångerna kommer när St Vincent drar ner på tempot och sätter dansmaskinen på hold. "New York" är i grund och botten en vemodig och underskön pianoballad. Melankolin brer ytterligare ut sig över "Slow disco" och övergår i bitterljuv skönhet i finalens "besynnerligt hoppfulla Smoking section", ett självmordsbrev som blev skickat.
FLER TIPS
JD McPherson: Undivided heart and soul (album)
Joe Henry: River floor (singel)
David Crosby: Sky trails (album)
The Church: Another century (albumspår)
Barr Brothers: Queens of the breakers (singel)
Gå till toppen