Kultur

Stora artister i show på skolpjäsnivå

Frida Hyvönen är en av många artister som inspireras av Barbro Hörberg. I onsdags sjöng hon några av hennes sånger på Slagthuset.Bild: Patrick Persson

Med ögon känsliga för grönt

HYLLNINGSKONSERT. "En musikalisk biografi om Barbro Hörberg". Med Frida Hyvönen, Love Antell, Mattias Alkberg, Sarah Riedel, Linnea Olsson, Sibelle Attar m fl. Slagthuset, Malmö, 11/10.

Ett kraschat äktenskap med svärmorsdrömmen – en strävsam bankman. Kanske är det härifrån Barbro Hörbergs drivkraft kom, att genom musiken bearbeta egna och andra kvinnors erfarenheter.
Några år senare, i mitten av sextiotalet, befann sig sångerskan och skådespelaren i Paris med sin nya man – en frisinnad konstnär. Där fick hon tid och inspiration att skriva de texter hon längtat efter att själv få höra. Till en början fick hon hjälp att tonsätta dem, men uppmuntrades snart av kollegan Jan Johansson att göra sina egna melodier.
Starkt inspirerad av revy och chanson skapade Hörberg något unikt i svensk musikhistoria: en liten men glimrande låtskatt präglad av humor, vardagsrealism och empati. Under de senaste decennierna har den ömt bevarats och förts vidare av en liten, men mycket hängiven lyssnarskara.
De flesta av de åtta som samsas på Slagthusets scen för hyllningskonserten ”Med ögon känsliga för grönt” var inte födda när Hörberg 1976 gick bort, 43 år gammal. Det är en rad namnkunniga artister något utanför mainstream såsom Frida Hyvönen, Mattias Alkberg och Linnea Olsson. Artister med integritet och som normalt sett inte skulle turnera tillsammans. Hängivenheten för Hörberg och hennes livsverk har fått dem att ta sig tiden. Denna hängivenhet är rörande, särskilt som det är uppenbart att förutsättningarna för att göra en minnesvärd konsert haltar.
Mellan låtarna läser en kvinna, som jag misstänker är utklädd till Hörberg, innan­till ur Alexandra Sundqvists nyligen utgivna biografi över artisten: "Med ögon känsliga för grönt". Under tiden som låtarna framförs, intimt förknippade med handlingen, sitter hon som slumrande i en sjuttiotalsfåtölj.
Artisterna avlöser varandra på scenen, oftast ensamma, oftast kompade av ett ensamt piano. Några av artisterna byter kläder mellan sina nummer. Det snarare tar än ger Hörberg fokus och får mig att tänka att artisterna i detta avseende glömt bort att de själva inte är huvudpersoner. Över scenen projiceras föreställningens blekt gröna affisch, när mediet kunde utnyttjas till att visa bilder från hennes liv.
Trots att artisterna är välrenommerade påminner det hela om en skolpjäs. Idén till hyllningskonserten uppkom i samband med festivalen Storsjöyran i Östersund, där man vill uppmärksamma artister som håller på att falla i glömska. Konceptet hyllades, och artisterna som medverkade bestämde sig för att göra fler konserter runtom i landet. En kulturell välgärning, men utan att konceptet förfinats för att passa i sitt nya forum.
Hyvönen sjunger revylåtar med närvaro och respekt, Alkberg vaggar oss in i de mest rörande visorna, Riedel färgar med sin klara jazzstämma. Love Antell har med sin elgitarr och är den av artisterna som sätter mest egen prägel på sina låtval. Även Linnea Olsson, som både sjunger och lånar sin cello till de andra artisterna, har ägnat tid åt att arrangera och stöpa om.
En sak är säker. Barbro Hörbergs unika artisteri förtjänar att manifesteras. Hon behövs för att inspirera kommande generationer. Nästa gång behövs finansiering som anstår henne.
Gå till toppen