Kultur

50 vårar: Charmig klimakteriekomedi

Agnès Jaoui är en av världens främsta komedienner, tycker Annika Gustafsson.Bild: Folkets bio

50 vårar

BIO. KOMEDI. Frankrike (Aurore), 2017. Regi: Blandine Lenoir. Med: Agnès Jaoui, Thibaut de Montalembert, Pascale Arbillot. Barntillåten. Längd: 1.29.

Går det att göra bra komedi om klimakteriets värmevallningar och de motgångar som ofta möter arbetssökande 50-pluskvinnor utan att fastna i klichéer?
Ja, absolut, med ett så mångfasetterat manus som här och framför allt med Agnès Jaoui i huvudrollen. Utan att överdriva vågar jag påstå att hon är en av den internationella filmvärldens främsta komedienner. Själv upptäckte jag henne som personlig filmare i de intelligenta sedekomedierna ”I andras ögon” och ”Se mig!” i början på 2000-talet, där hennes feministiska blick genomsyrade berättelserna. Jaoui gjorde profilerade biroller i båda filmerna. Det förvånar inte att hennes relativt orutinerade kollega Bladine Lenoir vände sig till Jaoui när hon hade något viktigt att förmedla om kvinnors liv.
”50 vårar” är en charmig feelgoodkomedi och därtill lysande spelad, inte minst av en rad nya skådespelare i varje biroll. Den bildmässiga gestaltningen följer berättelsen utan att dominera.
Skrapar man på ytan framträder en skarp skildring av främst kvinnor i 50-årsåldern, men också av yngre, till exempel huvudpersonen Aurores två döttrar, och inte minst det kollektiv av äldre kvinnor som bor tillsammans och där den arbetslösa Aurore slutligen finner ett meningsfullt jobb. Allt är gjort med värme, inkänning och humor som sällan syns i filmer om människor som blivit lämnade av sin partner och plågas av ensamhet.
”50 vårar” är också en film om dagens arbetsmarknad och svårigheterna när den jobbsökande inte kan visa upp ett rikt och snitsigt cv. Både Ken Loachs ”Jag Daniel Blake” och Stéphane Brizés ”Marknadens lag” gör sig påminda, men här ur ett kvinnoperspektiv. Aurore vägrar vara den ”sexiga Samantha” som nye chefen önskar på den bar där hon jobbat i åratal och där de yngre anställda anpassar sig efter hans idiotier.
Aurore betyder morgonrodnad, inte helt oviktigt, och rollgestalten går sakta mot ett nytt liv, inklusive en nygammal kärlek. Den sveper oväntat in när hon stöter ihop med gynekologen Totoche (Thibaut de Montalembert), hennes stora passion i ungdomen men som hon så snöpligt svek. Eftersom äldsta dottern överraskande meddelat sin graviditet ges chans till nya möten över ultraljudsundersökningar.
Också de trevande försöken mellan Aurore och Totoche att hitta tillbaka till varandra skildras med ömhet och insikt om hur människor minns olika och hur besvikelse kan leda till en förlamande rädsla. Filmen är vid en första anblick ingen djuppsykologisk studie, men manuset innehåller så många detaljer och nyanser att den växer undan för undan. Den undviker helt den sentimentalitet som ibland drar ned feelgoodgenren.
I sista bilden tittar yngsta dottern med glädje på sin mamma, en härlig 50-årig kvinna väl värd att uppmärksammas och bli sedd. Det är ett uppmuntrande slut.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 13 oktober
Gå till toppen