Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Snömannen: Klichéer i för stor kostym

Rebecca Ferguson i Tomas Alfredsons "Snömannen".Bild: UIP

Snömannen

BIO. THRILLER. Storbritannien (The Snowman), 2017. Regi: Tomas Alfredson. Med: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59

”Han kallar sig snögubbemördaren. Han är fullständigt galen.” Michael Fassbenders dödsseriösa röst i trailern till Tomas Alfredsons Jo Nesbø-filmatisering ”Snömannen” slår an tonen: här har innehållet inte en chans att svara mot pretentionerna.
Jag har inte läst Nesbøs roman, men på film prickas genrens stereotyper tydligt av en efter en. Vi har den egensinnige mordutredaren Harry Hole som är bäst i klassen men vars oortodoxa metoder ger chefen huvudvärk, och en utstuderad, omnipotent mördare som triggas att ge sig på kvinnor och familjer av saker – här det tyvärr svårkontrollerade vädret – som påminner om hans hemska barndom. Naturligtvis söker mördaren kontakt med utredaren, och lämnar bisarra meddelanden på de saftigt blodiga mordplatserna.
Nu behöver klichéer i sig inte alls vara ett problem, men all inramning formligen skriker att det är något mer och större på gång. Det är det inte, men Alfredson drar verkligen på.
En stjärnspäckad ensemble – Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, J K Simmons och en hel drös skandinaviska och brittiska toppskådespelare – ger järnet ner till minsta biroll. Fassbender gör en läcker Harry Hole. Oslo och Telemarken glänser i nordic noir-stil. Handlingen repas inte upp utifrån en enda tråd, utan pusselbit läggs en bit från pusselbit i ett osystematiskt, föregivet mystiskt mönster.
Det är hemlisar och insinuanta blickar, och stämningen är på det viset besläktad med Alfredsons konspirationsthriller ”Tinker tailor soldier spy” (2011, efter en roman av John Le Carré).
Marco Beltramis olycksbådande musik ackompanjerar de tjusiga bilderna och mullrar upp i ett crescendo när kameran zoomar in – snögubbar.
Där någonstans ramlar jag definitivt av. Effekten är komisk och sedan ser jag bara hur en typisk seriemördarfilm inte tillåts vara just det, utan kläs i för stor och prålig kostym. En mycket vacker kalkon faller till marken.
Gå till toppen