Aktuella frågor

Debattinlägg: Djupgående förändringar behövs för att behålla allmänhetens förtroende för den skattefinansierade vården.

"Våga ompröva vårdpolitikens uppdrag och omfattning."

Vården behöver engagerade och betrodda medarbetare, skriver Ulf Kvist och Ulf Meijer.
Hälso- och sjukvården i Sverige beskrivs i media som en verksamhet i kris med bristande förtroende från både patienter och medarbetare. Dagligen kan vi i media ta del av olika beskrivningar som visar på brister i framför allt tillgänglighet och bemötande.
Hur djup denna ”kris” är kan vara svårt att avgöra, eftersom sjukvårdens och landstingens verkställande ledningar alltför sällan kommenterar eller bemöter kritiken. Chefer på mellannivå kommenderas fram för att uttala sig i de enskilda fallen, vilket för det mesta resulterar i otydliga och intetsägande svar med hänvisning till patientsekretessen.
Den övergripande argumentationen överlåts till den politiska nivån där majoritet står mot minoritet, oftast med starkt förenklade och polemiska budskap vilket bidrar till att öka förvirringen kring tillståndet i hälso- och sjukvården.
Utan att förringa de problem som redovisas är det viktig att konstatera att svensk hälso- och sjukvård fortfarande fungerar relativt väl. Internationella jämförelser visar att vi har vi hög kvalitet och relativt låg kostnadsnivå men den tätpositionen kan inte tas för självklar.
Vi menar att det vi nu ser inte är någon plötsligt uppkommen kris utan konsekvenserna av en utveckling som pågått ganska länge. Det finns inga givna svar eller färdiga lösningar på alla problem och för vissa behövs en mer strukturerad genomlysning.
Det är nu ett år kvar till valet och det finns en uppenbar risk att debatten på sedvanligt sätt blir alltför förenklad och fragmentiserad och kommer att handla om vem som är bäst på att ställa ut långtgående löften om nya resurser för att korta köer, nyanställa med mera. Det vi förmodligen inte får höra särskilt mycket om är behovet av eftertanke och analys eller långsiktiga strategiska vägval.
Vi kan se tre viktiga områden som måste belysas ytterligare;
• Den politiska styrningen, politikernas roll i utvecklingen av sjukvårdsstrukturen.
• Ledningen av den dagliga sjukvårdsdriften – hur skapa ett organisationsklimat som attraherar och utvecklar medarbetarna.
• Utvecklingen av den nära vården, innehållet och samspelet sjukhus–primärvård
Styrningen av hälso- och sjukvården är starkt splittrad. Vi har 21 landsting/regioner och 290 kommuner som var och en, utifrån sitt uppdrag, med självbestämmande styr hälso- och sjukvården. Här fattas beslut om verksamhetens omfattning, inriktning och kvalitet. Detta är ett politiskt ansvar, svårt och komplicerat i sig men som därtill komplicerats ytterligare av att riksdag och regering i allt större omfattning engagerat sig i hälso- och sjukvårdsfrågor. Är det i en sådan struktur möjligt att skapa en kostnadseffektiv vård på lika villkor i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen?
Till bilden hör att vård- och omsorgsfrågor i kommunerna inte alltid har högsta prioritet när förslagen så småningom kommer upp på kommunstyrelsenivå där makten finns och prioriteringarna mellan olika områden ska göras. Alltför ofta, är det andra frågor som prioriteras - frågor som rör infrastruktur och service för medborgare mitt i livet.
Externa granskares och mediers insyn i hälso- och sjukvård har blivit allt bättre, vilket är en glädjande utveckling. Samtidigt som sociala meder har skapat nya sätt att bilda och sprida opinion, vilket enligt vår erfarenhet alltför ofta leder till stor följsamhet mot röststarka och röströrliga grupper medans gruppen mest sjuka med komplexa sjukdomsbilder – vanligtvis äldre men inte enbart – får stå tillbaka.
Detta har ytterligare förstärkts av att det politiska uppdraget blivit allt mer ”professionaliserat” och i allt större utsträckning kommit att omfatta även dagliga ledningsfrågor ute i vården.
Väldigt lite av dagens debatt handlar om det allt mer osynliga professionella ledarskapet i linjeorganisationen. I många landsting har tjänstemannaledningarna dragit sig tillbaka och styr på avstånd. Möjligen är detta ett resultat av att heltidsanställda politiker tagit ett allt större utrymme i ledningen av den dagliga verksamheten, vilket skapat en otydlighet i ansvarsförhållandena .
Sjukvården med dess medarbetare utgör en av de mest kunskapsintensiva verksamheterna och medarbetarnas delaktighet och engagemang är en viktig förutsättning för vårdens utveckling. Detta är inte möjligt att åstadkomma utan en tydlig ledning baserad på en konstruktiv dialog mellan ledning och medarbetare. Vi negligerar inte diskussionen om låga löner och bristen på vårdplatser men vi vet av egen erfarenhet att medarbetare som görs delaktiga och betros med att kunna och vilja ta ansvar gör detta. Stolta och delaktiga medarbetare är den bästa garantin för en kostnadseffektiv vård med hög kvalité.
Forskningen och den medicinska/tekniska utvecklingen har medfört allt större möjligheter att ge vård utanför sjukhusen med bevarad och kanske ännu högre kvalité. Denna utveckling, kombinerat med korta vårdtider och i ett internationellt perspektiv få sjukhussängar, ställer stora krav och förväntningar på primärvården och den kommunala hälso-och sjukvården. Inte minst i vården av äldre och mest sjuka. Andelen invånare 85 år och äldre från 1970-talet fram till nu har ökat från ungefär 75 000 till 250 000 och antalet kommer fram till 2035 att öka till drygt 400 000.
Även om god hälsa hos den enskilde kan bevaras högre upp i åldrarna vet vi att förr eller senare kommer ohälsan och det två sista levnadsåren ökar vårt behov av sjukvårdens resurser dramatiskt.
Att bygga ut vården utanför sjukhusen är rätt väg att gå, inte minst för patienter med komplexa och stora vårdbehov, men också givetvis för de ”vanliga” sjukdomstillstånden. Samtidigt kan man inte bortse ifrån de svårigheter som funnits ända sedan 1980-talet att finna primärvårdens roll i sjukvårdssystemet. Vi tror inte att det enbart är en resursfråga. Kan det vara så att förväntningarna på primärvården med sina nuvarande förutsättningar är orimliga?
I takt med att allt mer av hälso- och sjukvården kan ges utanför sjukhusen ökar kraven på ett allt bredare kunnande. En bredd som är svår att leva upp till. Vi tror att det i första hand handlar om att hitta nya former och roller i samarbetet mellan sjukhus, primärvård och kommun. På detta sätt skulle man kunna skapa ett uppdrag med rimliga förväntningar för de som väljer att utbilda sig till specialister i allmänmedicin och för de allmänläkare som i dagsläget valt att lämna sin anställning eller reducerat sin arbetstid.
Således ser vi följande som nödvändigt:
• Att man vågar ompröva det politiska uppdraget både vad gäller omfattning och ansvarsnivåer.
•Att man tydliggör, förstärker och stöder uppdraget för den dagliga styrningen ute i våra sjukhus/vårdenheter
•Att man söker och prövar nya former för att utveckla den nära vården, dess innehåll och samspelet primärvård - sjukhus.
Dessa tre områden som blir avgörande för att bibehålla kvalitén och öka kostnadseffektiviteten i vården och för att medborgaren skall kunna känna fortsatt tillit till den skattefinansierade hälso- och sjukvården.

Ulf Kvist

Ulf Kvist är före detta regionöverläkare och sjukhuschef, Region Skåne

Ulf Meijer

Ulf Meijer är före detta hälso- och sjukvårdsdirektör och sjukhuschef, Region Skåne
Gå till toppen