Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Med änglar i sängen

Svensk säkerhetspolitik har ända sedan 1950-talet vilat på premissen att Sverige, trots sin militära alliansfrihet, täcks av det amerikanska kärnvapenparaply som stora delar av den svenska offentligheten älskar att förfasa sig över.

Änglar, finns dom?Bild: Claudio Bresciani / TT
Uttrycket förknippas med Olof Palme: ”Sjunga med änglarna.” Han lär ha yttrat orden i vredesmod på ett hotellrum i Vänersborg tre dagar före folkomröstningen om kärnkraft i mars 1980, en politisk nödlösning framsprungen ur reaktorhaveriet i amerikanska Harrisburg ett år tidigare.
Anledningen var att Palmes partivän Alva Myrdal, tidigare svensk chefsdelegat vid nedrustningskonferensen i Genève, hade uttalat sig mot kärnkraft. Enligt journalisten Dieter Strand, som följde den socialdemokratiske partiledaren på nära håll, fräste Palme:
”Alva Myrdal, hon ska alltid sjunga med änglarna.”
Det är väldigt svårt, ja, nästan omöjligt, att föra en rationell diskussion med folk som sjunger med änglarna. Alla ifrågasättanden vänds till något illasinnat – som vore de argument hämtade från underjorden; himlens änglar kan ju aldrig sjunga fel. Så var det med den pragmatiska kärnkraftslinje som Palmes socialdemokrater förordade i samverkan med Folkpartiet: en successiv avveckling ”med förnuft” avhånades som maskerad reaktorromantik.
Nu är vi där igen. Det handlar om FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen, i juli godkänd av 122 länder, däribland Sverige, men ingen av kärnvapenmakterna. Den i och för sig sympatiska tanken är att ett förbud kan sätta fart på en nedrustningsprocess som är inskriven i icke-spridningsfördraget från 1968, NPT, men som aldrig kommit någonvart.
Sverige, som var pådrivande, har ännu inte skrivit under avtalet, vars försvars- och säkerhetspolitiska konsekvenser först skall utredas. Resultatet av denna utredning presenteras i oktober nästa år, det vill säga strax efter riksdagsvalet.
Kring detta har det uppstått debatt, underblåst av förra fredagens besked från Nobelkommittén i Oslo. Årets fredspris tilldelas Ican, den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, en samlingsorganisation för hundratals fredsgrupper över hela världen. Beatrice Fihn, Icans svenska kanslichef, är kritisk till att Sveriges ratificering dröjer:
”Det är löjligt lång tid. Det känns som ett medvetet val för att dra ut på det så långt som möjligt. Frustrerande. Men jag hoppas att vi kan använda fredspriset för att pressa Sverige att underteckna avtalet.” (SvD 7/10)
Änglasången har redan börjat ljuda:
Är du emot att Sverige skriver under?
Jaha, då tycker du alltså att kärnvapen är finfina grejer.
Där någonstans upphör det meningsfulla samtalet.
Änglarna vinner.
För vem kan vara emot något så självklart som ett förbud mot det mest fasansfulla vapen som har konstruerats? Alla vill vi väl undvika den radioaktiva istid som hotande hängt över mänskligheten sedan den första detonationen i Alamogordoöknen 1945, generalrepetitionen inför Hiroshima och Nagasaki, då en av bombens skapare, Robert Oppenheimer, erinrade sig några ord från Bhagavadgita:
”Jag har nu blivit döden, världarnas förintare.”
Bortsett från de mest uppenbara invändningarna – att kärnvapen kan ”avuppfinnas” lika lite som hjulet och att det alltid kommer att dyka upp vettvillingar som Nordkoreas Kim Jong-Un – skulle ett svenskt undertecknande få allvarliga följder. Anledningen är att Sveriges viktigaste partner i försvaret av landets fred och frihet, Nato, har kärnvapen som sin yttersta avskräckningsgaranti. Alliansens tre militära stormakter – USA, Storbritannien och Frankrike – är samtliga kärnvapennationer. Följaktligen har inget av Natos 29 medlemsländer ställt sig bakom konventionen. Nederländerna deltog i förhandlingarna, men sade nej i den avgörande omröstningen.
Utöver Sverige var det bara fem europeiska länder som röstade ja, samtliga med antingen geografiska eller legala förhållanden som gör dem säkerhetspolitiskt irrelevanta: Malta, Cypern, Österrike, Irland och Schweiz.
Det nära samarbete som Sverige har etablerat med Nato, bland annat i form av ett så kallat värdlandsavtal, blir omöjligt att upprätthålla ifall Sverige underkänner alliansens säkerhetsdoktrin. Samtidigt skulle Sveriges egen doktrin berövas sin hårda kärna: förmågan att ta emot och ge militärt bistånd. Även det viktiga samarbetet med Finland, Sveriges närmaste alliansfria granne, skulle försvåras. Finland har, klokt nog, ställt sig helt utanför FN-avtalet.
Den utredning som nu skall analysera konventionen är egentligen onödig. Utredningen har tillkommit av interna politiska skäl, inte sakliga: den rödgröna regeringen vill dölja splittringen mellan å ena sidan en idealistisk fraktion med utrikesminister Margot Wallström (S) och Miljöpartiets statsråd och å andra sidan realisterna med försvarsminister Peter Hultqvist (S) i spetsen. Motsättningen skall inte överdrivas, men framgår tydligt av Wallströms och Hultqvists offentliga uttalanden.
Wallström har från början understrukit att målsättningen är att Sverige skall skriva på avtalet medan Hultqvist är betydligt mer reserverad. I ett svar på en interpellation i riksdagen den 14 september betonade han att regeringen hade lagt in en brasklapp i sin röstförklaring i FN, där det framhölls ”att konventionstexten i flera avseenden inte levde upp till svenska förväntningar”.
De borgerliga allianspartierna motsätter sig avtalet.
Att saken borde vara klar redan nu framgår av två tunga markeringar i veckan, den ena i tisdags, den andra i onsdags, båda förödande för avtalets tillskyndare.
Först var det James Townsend som intervjuades i Dagens Nyheter. Townsend har ett långt förflutet i Pentagon, det amerikanska försvarshögkvarteret, och var statssekreterare för Nato- och Europafrågor i Barack Obamas administration. Townsend, varm Sverigevän, skrädde inte orden:
”Det skulle vara en svart dag om Sverige skrev på. Ert rykte och er trovärdighet i andra länders ögon kommer att skadas och det vore ett bakslag i vår syn på Sverige som pragmatiskt och förnuftigt när det gäller säkerhet och försvar.”
Vips skingrades Margot Wallströms försäkringar om att avtalet inte påverkar relationen med Nato.
Dagen därpå publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel under rubriken ”FN-avtalet kan äventyra vår säkerhet”. Men det var inte rubriken som var mest iögonfallande, utan författarnas namn: Ove Bring och Henrik Salander. Bring var tidigare utrikesdepartementets högt respekterade folkrättsexpert, Salander är nedrustningsexpert. Båda är ledamöter av Krigsvetenskapsakademien. Bring, professor emeritus vid Försvarshögskolan, har dessutom skrivit moderna standardverk om folkrätt och kollektiv säkerhet.
Bring och Salander påpekar att FN-avtalet blir ”ett slag i luften”. Rent juridiskt kommer det att vara ”verkningslöst” vid sidan av det i sammanhanget centrala icke-spridningsfördraget, som har närmast universell anslutning. De varnar för att ”vårt Natosamarbete äventyras och att vi blir säkerhetspolitiskt isolerade”. Artikeln avslutas med en hovsamt formulerad uppmaning:
”I avvägningen mellan fördelar och nackdelar talar därför övervägande skäl för att Sverige, i dagens säkerhetspolitiska läge, inte bör underteckna FN-avtalet.”
Ett vanligt argument för att Sverige måste skriva på avtalet är landets långa tradition av freds- och nedrustningsarbete, inte minst på kärnvapenområdet. Sverige har ju storsint avstått från att utveckla egna atomvapen. Och blotta tanken på att Sverige skulle tillåta basering av kärnladdningar på sitt territorium torde – på goda grunder – vara en omöjlighet för de allra flesta svenskar. Att värdlandsavtalet med Nato, eller ett eventuellt framtida medlemskap, skulle tvinga Sverige till detta är ett idiotargument: Danmark och Norge har varit med i Nato sedan alliansen grundades 1949 – och de tillåter inte kärnvapen på sina territorier.
Det ligger något djupt bedrägligt i den här uppblåsta självbilden av antikärnvapenlandet Sverige. Svensk säkerhetspolitik har ända sedan 1950-talet vilat på premissen att Sverige, trots sin militära alliansfrihet, täcks av det amerikanska kärnvapenparaply som stora delar av den svenska offentligheten älskar att förfasa sig över. Så var det under kalla kriget med det hemliga Natosamarbetet. Så är det idag med samarbete i full öppenhet. Hyckleriet är monumentalt.
Sveriges beroende av USA:s och Natos nukleära beskydd har dessutom slagits fast offentligt. Det var rent av så att det svenska beslutet att avstå från egna kärnvapen uttryckligen förklarades med att de inte behövdes, eftersom Sverige ligger under USA:s kärnvapenparaply (SOU 1968:10).
Men om sådana realiteter hörs inga änglar sjunga.
Så vad händer om Sverige ändå undertecknar den meningslösa konventionen om kärnvapenförbud?
En momentan och värmande känsla av moralisk överlägsenhet skulle snart ersättas av den kalla verklighetens ruelse. Till exempel nästa gång Vladimir Putin vill flytta någon europeisk gräns och en orolig svensk försvarsminister ringer till Pentagon:
Sorry, you’re on your own.
Klick.
Tankarna går inte till Bhagavadgita, utan till en föga änglalik visa som festglada Lundastudenter är bekanta med, rolig att skråla under den nattliga sexan, mindre lämplig som nationell säkerhetsdoktrin:
Kiss i sängen och ha det bra,
ligga lite och fundera.
Varm om stjärten som en sommardag,
jag tror jag kissar lite mera.
MER ATT LÄSA
Life-Line Lost. The Rise and Fall of ’Neutral’ Sweden’s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West (Santérus Academic Press) av Robert Dalsjö.
Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia (Atlantis) av Ove Bring.
Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser (Atlantis) av Mikael Holmström.
Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (un.org).
Gå till toppen