Sent i augusti är Wien stekhett och översållat med turister. Den flådiga huvudgatan Kärtnerstrasse kryllar av japaner och amerikaner, busslasterna väller ut framför Operan där sjuttonhundratalsklädda ynglingar i Mozartperuker försöker sälja biljetter till best of-konserter. Café Sacher är överfullt av storögt fotograferande pensionärer och de riktiga Wienborna har dragit sig undan till alper och vandringsäventyr. Ingenstans i staden syns spår av den valkampanj som pågår.

Bakgrunden till nyvalet i Österrike är att den stora koalitionen mellan socialdemokratiska SPÖ och konservativa ÖVP sprack i våras. Österrikes inrikespolitik har varit ineffektiv de senaste åren, de stora partierna har blockerat varandras förslag. Många har varit rädda för att det högerpopulistiska partiet FPÖ, som vuxit sig allt starkare, skulle få vind i seglen i ett nyval. Men plötsligt är allting förändrat på den inrikespolitiska scenen; sedan i maj är det den blott 31-årige utrikesministern Sebastian Kurz från ”det nya” ÖVP som alla talar om. Kurz ansikte är lika välpolerat som hans språk, och kroppen lika trimmad som slagorden. Han har tillbringat sommaren med att åka land och rike runt på en segerviss valturné, kampanjen liknar den som Barack Obama genomförde 2008. Fast istället för ”Yes, we can” heter det ”Zeit für Neues” och ”Neuer Weg für Österreich”. Men vem är Sebastian Kurz, och vad står han egentligen för?

Innan vi går in på det måste vi börja med att backa bandet. För var det inte val i Österrike förra året? Vän av ordning minns ett presidentval som fick tas om och skjutas upp, vilket ledde till en valrörelse i det oändliga. De Grönas Alexander van der Bellen – som till sist valdes till president – konkurrerade med Norbert Hofer från högerpopulistiska FPÖ, eftersom ingen av de stora partidrakarna hade lyckats ta sig till slutomgången.

Hofer stod för en migrationsfientlig politik, öppnade upp för ett möjligt EU-utträde och flirtade med högerkonservativa länder som Ungern. Kulturlivet mobiliserade, samhällskrafter likaså, oron var stor – inte bara för vad som skulle ske med kulturlivet om Hofer vann, utan med Österrike överhuvudtaget.

År 2000, när FPÖ bildade regering med ÖVP, drabbades Österrike av sanktioner från EU och öppna protester från landets konstnärer och intellektuella. I två års tid utgick varje torsdag demonstrationer från regeringskansliet, som en markering såväl mot FPÖ som ÖVP:s konservatism.

Isolering från omvärlden har drabbat Österrike tidigare. Som när Kurt Waldheim valdes till president 1986. Waldheim, som företrädde ÖVP, var FN:s generalsekreterare mellan 1972 och 1981. Han mörkade länge sitt deltagande som stabsofficer i ett nazistiskt SA-förband under andra världskriget. Förbandet ägnade sig åt krigsförbrytelser på Balkan när de dödade civila som hämnd för tidigare attacker. Sanningen kom fram när Waldheim ställde upp i det österrikiska presidentvalet.

Men nu är det 2017 och nyval till parlamentet. Överst på alla partiers agendor står migrationsfrågan, en fråga som FPÖ gått i täten för men som Sebastian Kurz nu tagit kontroll över.

Sebastian Kurz är ungdomsförbundsordföranden som blev utrikesminister som blev partiledare som blev förbundskanslerkandidat i ett nafs. Med sin till synes outtröttliga energi vill han ge intryck av att ta folk på allvar; deras oro och behov.

Nu leder han ett reformerat – åtminstone till det yttre – konservativt parti, det nya ÖVP, även kallat ”Kurz lista”. Opinionssiffrorna skjuter i höjden och valet framstår som redan avgjort. Och vinner ÖVP kommer det sannolikt att bilda regering med FPÖ, även om vissa tippar på en konservativ minoritetsregering. Kurzkampanjens nyhetsbrev har ett personligt du-tilltal, och även i sociala medier är språket direkt och medryckande.

När Team Kurz frågar ”Är du med?” vill en del av mig ropa ”JA!”. Den turkosblå färgen är så klatschig och språket förtröstansfullt. I nyhetsbrevet uppmanas jag att beställa en poster där Kurz ser ut som Justin Bieber. Jag uppmanas även att hänga upp postern hemma eller på jobbet, att fota av den och sprida den i sociala medier.

Barbara Tóth är politisk journalist på det vänsterliberala magasinet Falter. Jag träffar henne i en undangömd del av Wiens innerstad, dit inga turister förirrat sig. ”Kurz beter sig som om det han stod för vore nytt”, säger hon och fortsätter:

”Men allt är gamla teman som han stöpt om. Det Kurz sysslar med är ’framing’, han använder samma ord som FPÖ. Men han gör det på ett mjukare sätt, vilket ger en annan effekt. I princip propagerar han för samma saker som FPÖ utan att framstå som lika aggressiv som dess partiledare Heinz-Christan Strache. Kurz säger inte: ’Ut med alla utlänningar’ utan ’Vi måste förhindra invandringen i vårt samhällssystem’. Han är alltid artig och vänlig, och börjar gärna sina meningar med ’Jag har känslan av att’ – som om han precis hade kommit på tanken, och sedan säger han väldigt högerpopulistiska saker. Det gör honom farlig – han är en gentleman bland de högerpopulister som gjort FPÖ:s teman salongsfähiga. Många medelklassväljare som förut hade skämts för att rösta på Strache kan nu tänka som FPÖ och rösta på ÖVP.

På en annan redaktion, i östra delen av innerstaden, sitter Gernot Bauer, inrikespolitisk redaktör på samhällsmagasinet Profil. Vi lunchar på en båt som ligger stationerad på Donau, Bauer är klädd i en proper smalrandig skjorta, medan jag svettas i ett strandlinne.

”Sebastian Kurz är ett fenomen, en sällsynt politisk talang, som försöker bygga upp ÖVP utanför partiet”, säger Bauer mellan tuggorna.

”Det har gått utför med ÖVP de senaste åren, och det har stått klart att någon annan måste ta över. Kurz har förberett sig för maktövertagandet under en lång tid. Han har förändrat partiet radikalt. Många FPÖ-väljare kommer att rösta på Kurz i och med att han tar tag i migranttematiken – som är det enda samtalsämnet i österrikisk politik just nu. Österrikarna är trötta på den stora koalitionen mellan SPÖ och ÖVP, man längtar efter en förändring. För många är det inte hans valprogram som är det väsentliga, utan stämningen runt honom som tilltalar.”

Men hur ska det gå för kulturlivet om Sebastian Kurz blir förbundskansler? Den som rör sig i Wiens innerstad märker sig vara bokstavligen omringad av tunga kulturinstitutioner; Burgtheater, Staatsoper och Konst- och naturhistoriska museet. Konstens ställning är stark i Österrike, och samtiden länkas samman med historien på ett sätt som skapar mening.

Det högerpopulistiska FPÖ och det samtida kulturlivet är dock ingen kärleksaffär. 1995 genomförde FPÖ en reklamkampanj som hetsade mot Elfriede Jelinek, dåvarande Burgtheaterchefen Claus Peymann och andra som inte höll sig i den traditionellt finkulturella fållan. På den tiden ledde Jörg Haider partiet, och även om man idag polerat bort sitt nazistiska arv, finns ännu röster i partiet som minner om landets bruna historia – den som det tog lång tid att göra upp med. Länge kallade Österrike sig för Nazitysklands första offer, judarna var sålunda offrens offer, även om österrikarna var synnerligen snabba med att göra sig av med sina judar. I och med Kurt Waldheim-skandalen 1986 var dock den österrikiska myten om Österrike som ”Nazitysklands första offer” till ända. Waldheim-skandalen blev en utlösande faktor för en ny syn på Österrikes egen roll under nazitiden.

Vad har då kulturlivet att vänta av en regering med ÖVP och FPÖ? För att få ett svar på den frågan tar jag spårvagnen till Litteraturhuset där Gerhard Ruiss, direktör på det österrikiska författarförbundet IG Autorinnen Autoren, har sitt kontor i den svala källarvåningen.

Ruiss ser bekymrad ut, säger att anpassningstrycket på medier och kulturinrättningar skulle kunna stiga med en ÖVP/FPÖ-regering. I säms-ta fall skulle det kunna ske en orientering mot de europeiska högerregeringarna – med följder liknande dem i Ungern och Polen. Men han tillägger:

”FPÖ för ingen kulturkamp längre, istället försöker man utnyttja popkultur för sina syften. Vad de kommer att ta sig för beror helt på vilken roll de får i regeringen. Det är knappast sannolikt att befara radikala förändringar på grund av FPÖ. Ingen påstår sig längre vilja sörja för ’ordning på redaktionerna’, som man sa år 2000.”

Men Sebastian Kurz då? Är kulturen en valfråga för honom? frågar jag och Ruiss svarar:

”För Kurz är konsten enbart viktig som utsmyckning. Konsten och litteraturen får en betydelse när den förskönar honom och hans politik. Frågan kvarstår om han åtminstone kan acceptera detta som han inte intresserar sig för, eller om han kommer att svälta ut konsten eller, än värre, bekämpa den. Som utrikesminister har Kurz förvaltat österrikisk kultur i utlandet, och gärna stoltserat med Österrikes betydelse på området, men anslagen till österrikiska kulturinstitutioner i utlandet har trots detta varit njugga. Kulturen i Österrike har en stark ställning och ett stort inflytande. Frågan är om man kommer att kunna negligera rösterna från konst- och kulturlivet i valrörelsen? Vi kommer att satsa allt på att så inte blir fallet.”

När jag promenerar hemåt genom Wien funderar jag vidare på Kurz snärtiga kampanj. Blir orden extra viktiga i ett land med en konstnärlig tradition? Eller krockar inte allt det ”nya” med Wiens tradition som intellektuell hemvist och kulturell smältdegel? Med eftertänksamheten, långsamheten, fin de siècle-andan, psykoanalysen, filosofin, tolvtonsmusiken och hela kafékulturen som ännu lever kvar?

Plötsligt gör sig allt vatten påmint, jag slinker in på ett kafé, plöjer mig förbi en grupp barn med instrument i händerna och dräkter med emblem. På toalettväggen har någon klottrat några rader ur en kärleksdikt som diktarikonen Ernst Jandl skrivit. Intellektuellt toaklotter – bara i Wien, tänker jag, och medan barngruppen stökar utanför funderar jag över hur Ernst Jandl skulle ha reagerat på Sebastian Kurz kampanj. Poeten Jandl, som startade sin litterära bana efter andra världskrigets slut, blandade ironi och humor med allvar för att stöpa om språket. Han arbetade mot det strikta, förstockade Österrike, och gav språket en helt ny betydelse.

”Gör Sebastian Kurz samma sak, skapar nytt med språket?”, tänker jag. Vad betyder hans ”Zeit für Neues” egentligen? Än så länge, ingenting.