Kultur

I den ryska örnens klor

Rysk historia kretsar ofta kring plötsliga förändringar. Till 100-årsminnet av ryska revolutionen skriver Bengt Jangfeldt istället om det som förblir sig likt. Anne Hedén har läst.

Bengt Jangfeldt

BOKEN. Vi och dom – Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé. Wahlström & Widstrand.

Alexander Sokurov, som gjort närapå ännu mer gåtfulla filmer än sin läromästare Andrej Tarkovskij, skildrar i "Den ryska arken" från 2002 – gjord i en enda tagning i Vinterpalatset/Eremitaget – den ryska elitens kosmologi: Ryssland som sig självt nog, som något unikt.
En besökare från 1700-talets Frankrike vandrar genom salarna där såväl centralfigurer som Katarina II och Peter den store som mer undanskymda aktörer från olika epoker kommer till liv, i en cirkulär rörelse där allt verkar inträffa samtidigt och ögonblicken radas upp som berlocker på ett armband. Efter en gigantisk bal slås ett fönster upp, och det visar sig att palatset ligger och flyter på tidens hav, en bild som ger en inåtvänd, nästan klaustrofobisk känsla.
Den ryska idén, som Bengt Jangfeldt kallar föreställningen om Rysslands särskilda mission i världen, är av största vikt också för dagens makthavare i Kreml. Enligt Jangfeldt omfattar det tankegods som Putinregimen stödjer sig på både arvet från Romanovtiden och arvet från Sovjetunionen. De mest påtagliga exemplen är när tsardömets flagga togs tillbaka vid millennieskiftet, liksom dubbelörnen, det gamla statsvapnet. Även den sovjetiska nationalhymnen rehabiliterades efter ett antal år i kylan, om än med ny text.
Bengt Jangfeldt jämför på några viktiga punkter Putins välde med kejsardömet under dess mest konservativa tid, första hälften av 1800-talet. Då som nu värnar i dagens Ryssland en liten elit sin makt med alla till buds stående medel, inklusive våld och rättsövergrepp, men också genom ideologisk övertygelse. Och den bärande idén när denna elit legitimerar sin maktposition är, då som nu, tanken om Rysslands historiska egenart, och det nödvändiga i att vara på sin vakt mot västerländska influenser. Slavofilerna inspirerades under 1800-talet främst av den tyska romantiken och idealiserade den slaviska kulturens överlägsenhet i relation till den västerländska.
De ville också sammanföra alla ortodoxa folk och såg Ryssland som försvarare av den kristna tron. Under 1900-talet återupplivades de slavofila idéerna och den romantiska nationalismen genom den så kallade eurasianismen, med målsättningen att göra Ryssland stort igen. Det dröjde dock tills perestrojkaperioden innan de eurasiatiska idéerna fick genomslag, främst hos ryska högeraktivister och även i det ryska politiska etablissemanget. Även om Putin då och då bromsar högern fungerar eurasianismen idag, enligt Bengt Jangfeldt, i praktiken som en rysk statsideologi. Liberalism, demokrati och kapitalism ses som människofientliga system. Rysslands politiska elit talar om ’tät integration’ med grannländerna och om samhället som en symfoni mellan kyrka och stat. Man drömmer om att återupprätta det gamla Sovjetimperiets inflytande, fast med kyrkan i högsätet.
Instrumenten i denna maktutövning är kända: användandet av naturresurser som gas och olja som påtryckningsmedel, desinformation och destabilisering, uppmuntran av antidemokratiska krafter i andra länder och även till amerikansk isolationism. Det är troligt, menar Bengt Jangfeldt, att Putineran kommer att ersättas av en motrörelse, som så ofta förr i Ryssland, där liberalisering och auktoritära perioder avlöst varandra. Men han pekar också på att inget i grunden kan förändras så länge statens översitteri finns kvar. För att det verkligen ska bli en utveckling till det bättre måste de som styr Ryssland sluta att betrakta mångfald som ett hot – annars går mönstret inte att bryta, hävdar Jangfeldt.
Han visar klargörande på den ryska elitens metoder när det gäller att återskapa maktstrukturerna i närmast cykliska förlopp. Vi får en kontext till dagens ryska politik, där det systematiska i Putins olika utspel och de referenser han arbetar med framträder klarare. Jag har ändå några invändningar, som när Bengt Jangfeldt, vad det verkar, i förbifarten föreslår att bolsjevikerna blev arvtagare till 1800-talets ryska nationalism, medan mensjevikerna var mer influerade av liberala och västvänliga tankegångar.
Idémässigt var de i själva verket sprungna ur samma tradition, de europeiska revolutionerna under 1800-talet och första och andra internationalen, även om bolsjevikerna som maktägande parti i Sovjetstaten tillämpade en auktoritär och alltmer terroriserande praxis. När Jangfeldt skriver att alla reformförsök i Ryssland har kommit ovanifrån och därför har misslyckats blir det också lite väl svepande, möjligen på grund av det begränsade formatet.
Titeln ”Vi och dom” syftar å ena sidan på Rysslands relation till väst, men öppnar å andra sidan också för en möjlig uppföljare, med en mer ingående analys av relationen mellan de ryska makthavarna och deras oppositionsrörelser.
Gå till toppen