Engström

Håkan Engström: Sökes: en scen, en bar, en butik

Jon Auer fann det han behövde på Folk å Rock

The Posies 1995: Brian Young, Jon Auer, Ken Stringfellow, Joe Skyward.Bild: Cecilia Mellberg
"Vi behöver det här stället", inskärper musikern Jon Auer från scenen på Folk å Rock och menar väl egentligen "ställen som detta". Har ni varit där på sistone? Ja, då vet ni: en estrad, en bar, ett kafé, en skivbutik. Fyra i ett. Som ett kinderegg för popfantaster av den gamla skolan.
Ursäkta om jag blir en smula sentimental, men halvvägs in i hans sologig inför 50-60 tappra fans inser jag att detta ju faktiskt är platsen där allt började för mig. Tio meter bakom ryggen på Jon Auer fanns disken där min kompis Jonas, som jobbade i skivbutiken, någon gång år 1990 utbrast "detta är precis sådant som du gillar".
Skivan han talade om var "Dear 23", The Posies andra album, utgivet av Geffen men på plats i Sverige enbart på grund av direktimport. Jon Auer var en av frontfigurerna. Skjortorna var paisleymönstrade. Håret var långt, men vårdat. Låtarna ... jag började lyssna på den första, som på halvannan minut tog mig igenom ett par otippade modulationer och oräkneliga ackordskiften, och avbröt försäljaren med ett resolut "jag tar den!".
Fem meter snett bakom där jag stod nu i kväll fanns importbacken som jag sedan återvände till ett par gånger, kanske fler, för att hämta ett nytt ex av "Dear 23". Jag vet inte hur många exemplar jag köpt av den här skivan för att ge bort.
Jag jobbade på Sydsvenskan redan då, år 1990, men recenserade aldrig skivan. Jag uppfattade den som alltför obskyr, alltför retro. Vem ville år 1990 höra några ynglingar från Suburbia utanför Seattle som lät som ett mellanting av Big Star, The Hollies och The Move? "Helt å banan" tror jag var det gängse malmöitiska uttrycket för hur fel den musiken var. Jag spred musiken på mitt eget sätt, som ett fanzine. "Fyller inte du år snart? Inte? Äh, strunt i det – jag har köpt en skiva till dig."
Ett par-tre år därefter var The Posies hyfsat hett stoff, delvis för att de faktiskt kom från det då mytologiserade Seattle. De påverkades tillräckligt mycket för att faktiskt anpassa soundet så att de kunde misstas för ett grungeband med popinstinkter (Nirvana och Posies hade några influenser gemensamma: Hüsker Dü, Replacements), men skillnaderna var större än likheterna. På samma vis var det faktiskt också med powerpopbanden, som The Posies på goda grunder förknippades med. The Posies var alltid något mer än så.
Denna kväll på Folk å rock påminns vi om rätt många disparata ting. Om bandets låtar, förstås. Om Jon Auers svårigheter att sälja in de nog så genomarbetade låtar och inspelningar han gjort och gett ut på egen hand (hans högra hand, Ken Stringfellow, är en bättre försäljare). Om bandets influenser och förebilder, samt inte minst Auers lite sorgkantade vis att skylta med dem trots att det är tämligen uppenbart att han hade kunnat spela och skriva skjortan av dem allihop om han bara hade rätt utrustning och rätt motivation. Om lågbudgetgigens förbannelse. Om popbranschens nyckfullhet. Om tjusningen i att ha ett kultband (mer förtjusande för publiken än för den svältande artisten).
Samt, viktigast av allt: om världens skönhet och om världens orättvisa.
Gå till toppen