Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Herr och fru Adelman: Kylslaget om franskt äktenskap

Nicolas Bedos och Doria Tillier.

Herr och fru Adelman

BIO. DRAMAKOMEDI. Frankrike (Mr & Mme Adelman), 2017. Regi: Nicolas Bedos. Med: Nicolas Bedos, Doria Tillier, Denis Podalydès. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02.

Herr och fru Adelman är vedervärdiga. Det intrycket bär jag med mig från filmen av Nicolas Bedos (manus och regi) och Doria Tillier (manus). Vi får följa litteraturvetaren Sarah och författaren Victor genom deras femtioåriga förhållande. Tillier och Bedos, ett par också i verkliga livet, spelar själva huvudrollerna.
Paret träffas första gången 1971. Han är packad, självupptagen och babblig, hon kräver av honom att han ska bli hennes öde: ”jag visste direkt att hela mitt liv skulle kretsa kring honom”. Så småningom gifter de sig. Han skriver och hon redigerar hans texter.
Filmen är en orgie i interiörer från ett franskt, intellektuellt medelklassliv, från de romantiska hundåren i slitna sekelskiftesvåningar där de två posörerna njuter av sin egen skönhet och krystade busighet – det är rätt plågsamma scener – till genombrott, framgång och massor av pengar.
Det är middagar, mingel och skrivkramp, barn och otrohet. Emellanåt går tankarna till en tidig Woody Allen, men där Allen – det måste jag medge även om vissa av hans filmer tappat i glans för mig – bottnar i varm självironi finns i ”Herr och fru Adelman” istället något kallt och hjärtlöst.
Paret är missnöjda med sin fula och konstiga son som inte duger att spegla sig i. De bedriver en ständig maktkamp mot varandra som de hänsynslöst drar in andra i. Elakheterna ska nog föreställa passion, men skildras utan minsta innerlighet.
Kylan hindrar inte att filmen har roliga stunder. Jubelnarcissisten Victors skrivarvåndor har sin komik, och en och annan replik är obetalbar, som när hans högborgerlige far debatterar politik: ”Mao, Stalin, Mitterrand – samma sak”.
Här finns också en, visserligen rätt vårdslös, diskussion av författarens frihet, när Victor vinner litterära priser genom att först sno Sarahs familjehistoria och judiska efternamn, och i nästa bok krossa sin alkoholiserade mor.
Ett tag tänker jag att alltihop är en ren satir över den värld som filmskaparna själva tillhör – Bedos är en känd regissör, komiker och provokatör i Frankrike – men filmen är alldeles för kokett och romantiserande.
Den lämnar mig med en vag igenkänning av en viss typ av människor: de där självsäkra intellektuella som anser sig vara fria själar i besittning av något slags livsstilssanning som ger dem tolkningsföreträde. Jag undrar om Bedos och Tillier är lika mycket sådana som huvudpersonerna i deras film.
Gå till toppen