Behovet av bild och myt är stort i dag. Våldet i världen är förstås orsaken till detta behov. Och både Viktor Rosdahl och Ana Rebordão beskriver det hotet i suveränt behärskade berättelser.

Rebordão agerar i två videor som en nutida Persefone. Först sitter hon vid ett dignande fruktfat och låter en död kyckling sprattla till musik. Sedan lägger hon armen i en portion med pommes frites och häller ketchup över handen. Allt sker i ljusdunkel och med långsamt allvar, men stämningen är ändå spänd, för utanför bildramen anar jag hot - från Hades och maskulint våld.

Sådant som det finns mängder av i Rosdahls målningar. Där bränns bildäck och en spökdemonstration drar genom Malmö. Hotet stegras av att inga kvinnor syns i målningarna, och maskulinitet blir kondenserat våld.

Rosdahl är explosiv, men arbetar i olika stilar. Abrupt kan han kasta sig från kaotisk gatukamp till landskap. De vida bergsmassiven, snön och de blåa skyarna är lika laddade som något av våldsutbrotten. Den stora målningen ”Mont Blanc” vibrerar av klart ljus. På 1840-talet målade Théodore Rousseau samma vy. Då som nu - en motbild till den europeiska civilisationens rovdrift. Tystnaden är så väldig att den känns som ett snapshot av sekunderna efter slutet.

Allt har en betydelse i berättelsen. I ”Porträtt av en vulkan” har Rosdahl målat marken med korta, torra penselstråk, som skaver i ögonen så det känns som att gå på vassa lavastenar. I ”Vår kultur” dyker ett par turister upp, som han lånat från en målning av Dick Bengtsson. De två överrumplas här av meningslösheter, aggressiv musik, organiska former och auktoritära tankesystem. Litet generade över upplevelsen sänker de blicken och behåller hattarna på. Det verkar säkrast så.