Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Jenny Erpenbeck ger medvetet aldrig hela bilden

Jenny Erpenbeck visar vilka illusioner som kan bära upp ett totalitärt samhälle, skriver Niklas Qvarnström som läser en av tysk litteraturs mest betydande röster.

Författaren och dramatikern Jenny Erpenbeck förddes 1967 i Östberlin.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Jenny Erpenbeck

BOKEN. 4 x Erpenbeck. Övers Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag.

Tyska Jenny Erpenbecks romaner fungerar lite som den sortens bildgåtor som kan förekomma i frågesporter. Fragment läggs till fragment, tills det börjar klarna och man kan identifiera motivet. Men hela bilden får vi aldrig. Det är inte bara det att hon arbetar med antydningar, det är det många som gör. Om något har hon förnyat Hemingways berömda isbergsteknik, som låter större delen av berättelsen förbli dold under ytan och förlitar sig på läsarens slutledningsförmåga.
Hos Erpenbeck utelämnas ibland inte bara sådana detaljer som ålder och namn på huvudpersonen; även tid och plats, historisk kontext och land, kan hänga i luften – trots att hon nästan undantagslöst skriver om hur politiska förutsättningar och system påverkar enskilda individer.
Det finns alltid ett sammanhang, men det lämnar hon till sina läsare att själva sluta sig till. Hon rationaliserar bort alla abstraktioner och samlande begrepp, gärna genom att skildra världen från ett barns grodperspektiv – där de konkreta detaljer och delar som beskrivs får stå för en helhet som skapas i läsarens (bättre orienterade) huvud.
Erpenbecks upptagenhet av politiska system och, kan tilläggas, mental vilsenhet har sin förklaring. Hon växte upp i DDR, där hon föddes 1967. När hon romandebuterade 1999, efter att några år ha varit verksam som teaterregissör och dessförinnan utbildat sig till bokbindare, hade muren varit borta i tio år. Hon bodde kvar i Berlin, men i ett annat land. Ett annat politiskt landskap. En annan värld.
”Historien om det gamla barnet” heter debutromanen. Den kom på svenska 2001, i Bonniers Panache-serie. I samma serie har ytterligare tre titlar utkommit: novellsamlingen ”Smäck” (2003) och romanerna ”Ordbok” (2006) och ”Hemsökelse” (2010), samtliga i översättning av Ulrika Wallenström. Det är tunna böcker, till omfånget. Digra till innehåll och utförande. Hennes senaste två romaner, ”Natt för gott” (2016) samt ”Gå, gick, gått” (2017), är bredare upplagda och har sannolikt nått ut till en något större läsekrets som nu har möjlighet att stifta närmare bekantskap med de första fyra böckerna. Förlaget ger nämligen ut dem i en trevlig samlingsvolym med den sakliga titeln ”4 x Erpenbeck”.
Det är svårt att inte läsa texten som en allegori över en sorts existentiell strategi hos den genomsnittlige DDR-medborgaren.
”När hon hittades stod hon på gatan mitt i natten, med en tom hink i handen, på en affärsgata, och sade ingenting.” Med de orden inleds Erpenbecks skönlitterära författarskap. Vem är flickan? Ingen vet. Inte hon själv heller, verkar det som. Hon är i fjortonårsåldern, lika tom som hinken hon bär på, och hamnar på ett barnhem. Platsen förblir namnlös, men är otvivelaktligt tysk. Östtysk. Tiden är på samma sätt obestämd, men är utan tvekan före östblockets nedmontering.
Det är svårt att inte läsa texten som en allegori över en sorts existentiell strategi hos den genomsnittlige DDR-medborgaren. Flickan gör sig nämligen stum och dum och så intetsägande som möjligt för att inte dra uppmärksamheten till sig, allt för att undvika att göra sig sårbar som synlig individ.
Några sådana medvetna strategier finns inte hos det likaledes unga berättarjaget i ”Ordbok”. Platsen är även här namnlös och tiden obestämd, men bilden klarnar undan för undan av ett sydamerikanskt land i politisk omvälvning, gissningsvis Argentina under ”det smutsiga krigets” åttiotal, med dess tortyr och ”försvinnanden”. Romanen är ett mästerligt prov på Erpenbecks förmåga att så att säga berätta på tvärs mot textens ord, och samtidigt visa vilka illusioner som kan bära upp ett totalitärt samhälle.
Den namnlösa flickan växer den här gången upp i en privilegierad miljö, under en sol som aldrig slutar värma. Far är rar, precis som i läseboken, men hon har egentligen en närmare relation till sin gamla amma än sin mamma. Varför hon överhuvudtaget behövt en amma som liten är ingenting hon funderar över, inte heller varför vissa kamraters föräldrar försvinner iväg på långa jorden-runt-resor. Men de plötsliga smällarna av exploderande bildäck håller henne vaken om nätterna, och hon kan inte skaka av sig bilden av en kvinna som blir ivägsläpad i håret av uniformerade män på bussen.
I ”Hemsökelse” är vi tillbaka på tysk mark, den här gången högst specificerad. Nämligen i det hus utanför Berlin där Jenny Erpenbeck spenderade sina somrar som liten. Men romanen handlar inte om henne eller hennes familj. Det handlar om själva huset, som hon frikopplat från sin biografi och gjort till huvudperson i en finstilt 1900-talskrönika. Omvälvningarna skrivs aldrig ut, naturligtvis, men kan anas allteftersom huset byter ägare: från en judisk familj till en partiansluten och arisk; från sovjetryssar till östtyskar och, efter murens fall, tillbaka till de ursprungliga ägarnas anhöriga.
Jenny Erpenbeck räknas med fog till de mest särpräglade och betydande rösterna i tysk litteratur. Att hennes böcker spridits stort och översatts till åtminstone sjutton språk säger så klart en del om henne som författare, men är också ett gott betyg till hennes alltfler läsare världen över.
Hennes författarskap är vad man i branschen brukar kalla smalt och krävande, men det är många som inte vill bli underskattade av det de läser.
Gå till toppen