Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Per Svensson: Bilda dig och frigör dig från twittrarens tvärsäkerhet

Per Svensson åker till Skara - förbi Sommarland och stannar till vid ett arkeologiskt fynd som stämmer till eftertanke.

Bild: Jenny Rydqvist
Under glasgolvet ligger hon, sida vid sida med sin gravhäll: Kata, härskarinna på ett stort vikingagods i Västergötland och en av Sveriges allra första kristna invånare. Hennes skelett kan nu ses vid ruinerna av en gårdskyrka i sten.
Det sensationella arkeologiska fyndet vid Varnhem har frilagts de senaste åren och fördjupar den kulturhistoriska betydelsen av platsen med dess klosterruin och dess klosterkyrka med Birger jarls grav.
Utsikten från Katas gårdskulle kan upplevas som tidlös: stengärsgård, betande får i grässluttningen, lövskogen som bleknar i gult. Man kan för ett ögonblick gripas av misstanken att man själv inte är världens centrum, historiens början och mål.
Misstanken återkommer i Skara, halvannan mil väster om Varnhem. Skara är inte bara Bert och Sommarland utan också ett gatunät, och en domkyrka, med en historia som går tillbaka till medeltiden och med en nästan lika ärevördig skol- och bildningstradition (skaradjäknarna).
Själv har jag gått i skolor utan traditioner, skolor som byggdes i ett Sverige som, och jag karikerar bara en smula, betraktade sig som världens centrum, historiens början och fullbordan, ett samhälle som helst ville vara utan sitt förflutna,
Jag började första ring på Åvagymnasiet i Täby 1972. Vår årskurs var skolans första någonsin. Åvaskolan var en fabrikskoloss i betong, och skulle kunna fungera som sinnebild för en modernitet som dyrkade ”kompetens” och reducerade ”bildning” till en uppsättning partytrick eller, i bästa fall, det definierande kännetecknet på en finare subkultur.
Att bilda sig är istället att göra sig produktivt inkompetent, frigöra sig från tonåringens och twittrarens tvärsäkerhet.
Jag måste erkänna att jag fascineras en smula av att ha gått på samma gymnasieskola, och, såvitt jag förstår också samma gymnasielinje (den naturvetenskapliga), som tre mycket kända svenskar som var och en på sitt sätt skulle kunna sägas personifiera dessa tre aspekter av bildningens modernisering: den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, På spåret-konduktören Kristian Luuk och Svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. Alla tre n-elever på Åva. Kompetens. Partytrick. En prestigefylld subkultur. Politiken. Medierna. Akademien.
När jag kommer tillbaka till redaktionen efter Skarabesöket ligger en ny bok med lämplig titel på skrivbordet: ”Bildningens dynamik” (Korpen). Idéhistorikern Bernt Gustavsson, en av landets ledande experter på bildningsbegreppets och bildningsarbetets historia, har samlat nya och gamla (men bearbetade) texter i en matig volym som det finns anledning att återkomma till. Nu nöjer jag mig med att citera en mening från förordet: ”Samtidens populistiska rörelser och de krafter som propagerar sanningar med stort S, vilka alltid bärs med svärd, är så långt från bildningstänkandet man kan komma.”
Så är det. Att bilda sig är istället att göra sig produktivt inkompetent, frigöra sig från tonåringens och twittrarens tvärsäkerhet. Att bilda sig är därmed också att låta världen bli på en och samma gång mer sammansatt och större, det är att öppna dörrar och riva väggar. ”Den gode han är väl ej så god / som själv han tror i sitt övermod./ Den onde han är ej så ond ändå / som själv han tror, när kvalen slå”, gissade Gustaf Frödings fattiga munk från Skara. Han var något på spåret.
Gå till toppen