Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Åke Uddéns musik är en sensationell nyupptäckt

Charlotte Hellekant ger Uddén guldkant.Bild: Mats Bäcker

Adolf Fredrik Lindblad: Selected Piano Pieces. Oskar Ekberg (Daphne) Åke Uddén: Tendresses. Uppsala Kammarsolister (Daphne)

ALBUM

Skivbolaget Daphne inleder sin höstutgivning med två utgåvor av svensk musik som hamnat i skym­undan, men som visar sig vara mycket hörvärda.
Pianisten Oskar Ekberg har tidigare spelat in Elfrida Andrées samtliga verk för instrumentet och fortsätter nu sin utforskning av den svenska piano­litteraturen från 1800-talet med ett tvärsnitt ur Adolf Fredrik Lindblads produktion. Det är en musik i huvudsak komponerad för hemmiljön och tidens salongskultur, snarare än de stora konsertsalarna.
Lindblad stöttades tidigt i sin karriär både konstnärligt och finansiellt av författaren Malla Silfverstolpe och knöt tack vare henne viktiga kontakter i kulturlivet både internationellt och här hemma, inte minst genom hennes litterära salong i Uppsala. Med hennes hjälp kom han exempelvis under en studie­resa till Tyskland i kontakt med Felix Mendelssohn, vars musik kom att bli en livslång förebild för Lindblad.
Mendelssohns piano­samlingar ”Lieder ohne Worte” bildar modell för Lindblads motsvarande utgåvor ”Visor utan ord” och ”Smärre kompositioner för piano” ur vilka Ekberg här presenterar ett representativt urval. På skivans drygt tjugo spår möter man en serie musikaliska miniatyrer, vilka sällan har en speltid över tre minuter, som bildar en skiftande mosaik av karaktärer och stämnings­lägen. Musiken är knappast nyskapande utan har snarast något hemtrevligt och genuint sympatisk över sig – något som faktiskt i sig kan upplevas som originellt, inte minst när den, som här, framförs med sådant inkännande engagemang och artisteri.
Det andra albumet, med musik av Åke Uddén, är än mer anmärkningsvärt. Här är det tal om en smått sensationell återupptäckt av en tonsättare som inte tidigare dokumenterats i någon större omfattning.
Uddén placerar sig generations­mässigt mellan de tidiga modernisterna och de något yngre mer neo­klassiskt orienterade tonsättarna, så stilistiskt bildar han en slags brygga mellan dessa båda läger i det tidiga svenska 1900-­talet. Redan hans tidiga stråktrio från 1928 visar vara både stilistiskt och formmässigt säkrare än exempelvis Hilding Rosenbergs mer omtalade kammarmusik­verk från samma tid.
Uddéns utblick mot den franska kulturen, till skillnad från den vid tiden vanliga förankringen i den tyska traditionen, slår igenom i hans båda senare stråkkvartetter. Den uttalat franska tonen får dessutom nästan politiska dimensioner i de under andra världskriget komponerade tre korta ”Chanson de Bilitis”, här framförda med värme och finess av mezzo­sopranen Charlotte Helle­kant.
Gå till toppen