Den pågående filmfestivalen Latinamerika i fokus på Panora i Malmö fyller femton år. Från att ha varit en liten kultur- och filmfestival som främst lockat Malmö- och Lundabor med rötter i Latinamerika har evenemanget vuxit och blivit beroendeframkallande för cineaster med intresse för verk från filmnationer som Argentina, Brasilien, Chile med dess starka framväxt och även andra länder. Då och då dyker visserligen någon latinamerikansk film upp på repertoaren, senast chilenaren Pablo Larraíns ”Neruda”, men det hör till undantagen.

Uruguay är knappast ett land som förknippas med spännande filmproduktion. Därifrån kommer en av lördagens höjdpunkter, ”Brödsmulor” (”Migas de pan”), som presenteras av regissören Manane Rodriguez. Det är Uruguays bidrag till nomineringen för en Oscar som bästa utländska film nästa år och har Almodóvar-stjärnan Cecilia Roth i en ledande roll.

I likhet med många av de föregående årens festivalfilmer går historien tillbaka till en tid med militärdiktatur, politisk kamp mot förtryck och med tortyr och fängelse som följd. Alltså en av orsakerna till att många latinamerikaner har lämnat sina hemländer för bland annat Europa och Sverige.

Cecilia Roth spelar en väletablerad fotograf i Spanien och återvänder till uppväxtens Montevideo när hennes son ska gifta sig. I unga år deltog hon i motståndet mot 70-talets militärregim, greps, torterades och tillbringade tid i fängelse, då hennes make passade på att begära vårdnaden om sonen. När hon senare släpps förhindrar pappan umgänget med barnet och kvinnan lämnar landet. Filmen består till största delen av en lång tillbakablick och utvecklas till en hyllning till alla de olika kvinnor som fick sina liv traumatiserade och söndertrasade på grund av fascismen.

”Brödsmulor” har sina svaga punkter, till exempel ges från början inte mycket bakgrund till kvinnas familjerelationer. Åskådaren slängs direkt in i hennes politiska kamp. Däremot lyckas Manane Rodriguez ytterligt väl med något av det svåraste och mest riskfyllda i film med tortyrscener. Allt för närgångna, explicita bilder kan leda till att publiken helt enkelt stänger av och då når filmaren inte den önskade effekten. Rodriguez hittar den perfekta balansen och vet när det är dags att vända ner kameran.

Ett annat återkommande tema i de latinamerikanska verken är den utbredda machokulturen. Det finns i årets invigningsfilm, den argentinska ”Hedersmedborgaren” (”El ciudadano illustre”), i regi av Mariano Cohn och Gastón Duprat. Där återvänder ytterligare en person från livet i Spanien till uppväxtorten i hemlandet, denna gång en liten gudsförgäten stad, Salsa, i Argentina. En uppburen författare, nyligen belönad med Nobelpriset i litteratur, vågar sig äntligen tillbaka till sitt ursprung och tvingas på olika vis konfronteras med allt det han flydde ifrån, det vill säga inskränkthet, vänskapskorruption, den dominerande machismon men också förlusten av ungdomens stora kärlek. Samtidigt ställer filmen välkända frågor kring hur en konstnär använder sig av sitt förflutna liv och utlämnar närstående människor i sina verk. Här handlar det om moralisk korruption på flera plan. Det är sevärt och underhållande.

Från Argentina kommer också Emiliano Torres ”Vintern” (”El invierno”), en latinamerikansk västern från Patagoniens slätter och berglandskap och gjord i så kallad slow-cinemastil med långa, välkomponerade tagningar och återhållen klippteknik. Handlingen tilldrar sig nästan uteslutande på en isolerad fårfarm, där den mångårige förmannen, spelad av Alejandro Sieveking från Pablo Larríns pedofildrama ”Sällskapet – El club”, sägs upp för en yngre nykomling (Cristian Salguero).

”Vintern” utvecklar sig till en klassisk uppgörelse mellan två fåordiga män mot bakgrund av ett agrarsamhälle i utveckling och jordägares vinstintresse. Mycket av vad som sker kan utläsas i de båda männens ansikten. Det är lysande skådespeleri och storartad filmkonst.