Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lucky: Ett ömsint farväl av Harry Dean Stanton

Harry Dean Stanton spelar överårig ungkarl i "Lucky" – en av hans få huvudroller i karriären.Bild: Njutafilms

Lucky

BIO. DRAMA. USA, 2017. Regi: John Carroll Lynch. Med: Harry Dean Stanton, David Lynch, Ron Livingston, Ed Begley Jr, Tom Skerritt. Åldersgräns: 18 år. Längd: 1.28.

Fanns det en birollernas superstjärna så var det Harry Dean Stanton, som avled häromveckan, 91 år gammal. Ett väderbitet ansikte med karaktär, som älskades av både publik och filmregissörer. En uppenbarelse med blytung integritet som gav stadga åt marginalen i filmer som "Alien" (1979) och "Wild at heart" (1990).
Huvudrollerna kan egentligen räknas på två fingrar: Wim Wenders "Paris, Texas" (1984), och bioaktuella "Lucky", där han spelar en ensamstående pensionär med smeknamnet Lucky i en liten håla i Arizona.
Han är en skinntorr men ovanligt pigg 90-åring, trots att han kedjeröker och inte spottar i flaskan.
Vi får följa den milt sagt överårige ungkarlen i hans dagliga rutiner. Han är en skinntorr men ovanligt pigg 90-åring, trots att han kedjeröker och inte spottar i flaskan. Han vattnar coolt plantorna iförd cowboyhatt, boots och kalsonger. Han fördriver tiden med gymnastik, korsord och besök på den lokala baren, där han bland annat pratar med sin vän (David Lynch), en likaledes excentrisk enstöring som bor med en sköldpadda. Så värst mycket säger inte Lucky, och han rör knappt en min i pokeransiktet – men gradvis anar vi vissa smärtpunkter i hans liv, och att han är rädd för döden.
Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut (nej, han är inte släkt med David) är ett nedtonat, ömsint porträtt av en man vid slutet av livet. Det är också tydligt en roll skriven för Stanton eftersom Luckys historia sammanblandas med skådespelarens biografi (som att de båda har varit kock i flottan under andra världskriget). Men rollen är också en spegling av den buttert tystlåtna image som Stanton fick i "Paris, Texas". Det är som om vi åter möter rollfiguren Travis från den filmen, tre decennier senare. Vi befinner oss i samma söndermytologiserade amerikanska ökenlandskap som i Wenders film, och även här får skådespelaren sjunga på spanska.
Så värst mycket händer inte, och John Carroll Lynchs registil är slätstruken. "Lucky" blir inte så mycket mer än en charmigt melankolisk metalek med Stantons persona, och den hade antagligen gjort sig bättre som en kortfilm. Men med vetskapen om att det blev hans sista betydande rollprestation känns varje sekund dyrbar.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 27 oktober
Gå till toppen