Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Allt verkar toppen för en gräsand i paradiset tills bödlarna kommer

Utplanterade änder som överlever jakten får svårt att klara sig när utfodringen avslutas och vintern kommer.Bild: Kalle Lind
Kommentar till debatten kring jaktetik av Per Garhrton och Martin Källberg på Sydsvenskans kulturavdelning.
Nu smäller det i naturen igen. Full fart på andjägarna. Kanske mer rätt att kalla dem anddödare för jakt är det inte frågan om. Skjuta och döda så många som möjligt är nog mottot för dessa så kallade jägare.
Läs också Svensk jakt borde lyssna på kritiken
Ett 20-30 anddödare samlas med ”armbågslucka” runt en liten damm – ofta vid biotopskyddade småvatten, anlagda kvävefällor och märgelgravar. I dessa vatten har man utplanterat obegränsat antal uppfödda cirka tre veckor gamla ällingar (gräsandsungar) som sedan utfodrats hela sommaren för att de ska stanna kvar på platsen tills jaktsäsongen börjar. Här finns vatten och ett överflöd av mat i form av utlagd säd med mera. Klart att allt verkar toppen för en gräsand och den känner sig som den hamnat i paradiset. Fast egentligen sitter den och hans artfränder i dödscellen i väntan på bödlarna och avrättning. En legaliserad arkebusering som sker under hösten varje år.
Årligen sätter man ut hundratusentals individer för ”jakt”. Enligt Viltdata.se sköts i snitt 135 600 stycken per år mellan åren 2011–2015 (Vår Fågelvärld nr 5 2017). När jaktsäsongen är slut slutar även matningen till dem som överlevt. Hur klarar de födosökandet när de under hela sin uppväxt blivit utfodrade? Vad händer med generna när dessa tamänder blandar sig med det vilda beståndet?
Under de senaste åren har man skärpt djurskydds- och miljölagstiftningen påstås det. Hur kan man då utan att det strider mot gällande lagstiftning obegränsat uppföda och utfodra gräsänder, fasaner och rapphöns för att sedan idka ”nöjesjakt” på dessa individer? Döda för nöjes skull. I Danmark begränsas antalet utsatta änder av arealen på vattenytan dammen. I Sverige finns inga begränsningar alls.
Denna uppfödning, utsättning och utfordring av gräsänder sker av jaktarrendatorerna på de flesta större gårdar i bland annat nordvästra Skåne och vars ägare givetvis tillåter detta. Tyvärr tjänar de mycket pengar på jakten. Uppskattningsvis, enligt Sveriges yrkesjägarförening, omsatte denna jakt mellan 50–100 miljoner kronor. Siffran är något år gammal.
När jägare intervjuas i media så försvarar de sitt dödande och påstår att det är naturupplevelsen som är den viktigaste delen i jakten. Kan förstå detta när man ger djuret en chans men vid organiserade jakter på halvtama gräsänder så måste det vara själva dödandet som är det viktigaste. Chansen för anden att överleva är en dålig skytt men risken för skadeskjutning desto större. När jägarna anländer till jaktplatsen tror änderna att de ska utfodras och kommer snällt fram. De måste därför skrämmas upp från vattnet och cirklar sedan bara runt dammen det är ju den enda plats de känner till. Pang, pang, pang! Tre skott – en död. Om det vore naturupplevelsen som var den viktiga delen för dessa andjägare så kunde de ju söka upp någon naturskönt liggande jaktskyttebana och skjuta lerduvor.
Hur jägarna än försvarar detta dödande så är det ingen normalt funtad människa som förstår nöjet med att skjuta ner halvtama änder.
Gud nåde den rovfågel eller det rovdjur som tar en redan från födseln dödsdömd gräsand eller fasan. Det är ju jägarens rätt att döda dem trots att han inte behöver jaga för maten utan bara för nöjes skull. Han betalar ju till och med mycket pengar för att få delta i dödandet.
Jag jagar också fågel men med kikare och kamera och då får man verkligen en naturupplevelse. Jobbigt bara med gräsänderna i nämnda dammar då de kommer så nära, i tron att det är utfodring på gång, så kikarens närgräns underskrids och teleobjektivet gör att man måste backa för att få en bra bild.

Karl-Erik Söderqvist

Fågeljägare med optik
Gå till toppen